”Att ingen är proffs på sin egen sorg visste jag nog, men att uppleva det är ju något helt annat”, konstaterade Hilkka Olkinuora i Hbl för några veckor sedan. Någon hade kommenterat intervjun och protesterat, att var och en tvärtom är expert just på sin egen sorg, att ingen annan kan bestämma hur man ska sörja.
Men kanske det inte handlar om hur man ska sörja utan hurdana vägar sorgen tar sig, att man inte kan föreställa sig hur man kommer att reagera och hur det kommer att kännas. På ett rationellt plan har jag vetat att min man troligtvis kommer att gå bort före mig. Men det är något helt annat att ställas inför fullbordat faktum. Jag känner mig totalt maktlös inför den smärta som väller upp inom mig.
Hur kan jorden fortsätta att snurra när min värld har rämnat i fogarna? Ändå är det just det som gör att jag hålls på ytan, att det finns en värld där utanför som är oförändrad. En värld som jag fortsättningsvis är en del av och som är fylld av människor som bryr sig om, som lyssnar, som kramar och tröstar mig och som ger mig hopp om att det en dag inte mera ska göra så ont.
Moa Thors
