Litet före klockan sju på kvällen låser jag upp dörren till Önningebymuseet. Det är fredag. Första fredagen i månaden och vi ska ha ”Öppet hus för spelmän”. Vi – det är Folkmusiklaget Kvinnfolk som har skapat och upprätthållit den här traditionen i snart 23 år nu. Det började i december 1991 hemma hos Benita Muukkonen som då bodde i ett litet hus i Godby. När hon efter några år flyttade till lägenhet hade Önningebymuseet just blivit tillbyggt och vi började använda museets caféutrymmen både för våra övningar och för Öppet hus.
Modellen är enkel. Vi radar ut stolar i en ring som fylls med spelmän vartefter de droppar in. Instrumenten är mest fioler, men också dragspel och nyckelharpor brukar komma med. Ibland till och med en klarinett eller en gitarr. Turvis får alla i ringen önska vilken låt som ska spelas. Ingen protesterar mot låtvalet, allas önskemål respekteras. Om man inte kan låten går det bra att lyssna, men oftast försöker man komma underfund med melodin vartefter den spelas. Noter är det ganska hopplöst att försöka använda. Innan man har bläddrat fram rätt låt har alla de andra redan spelat den ett varv. Nej, meningen med spelandet på Öppet hus är att det sker på gehör och utantill. Det är gemenskap i spelet och stämningen är generös. Prestige och konkurrens lyser med sin frånvaro.
Det är flera fördelar med detta sätt att spela. Minsta nybörjare kan delta och önska den eller de enkla låtar som den har på repertoaren. Det är också viktigt att ingen kan stoppa den önskade låten med motiveringen att man inte kan den. Skulle man för varje melodi reda ut vilka låtar som alla kan skulle det inte bli många låtar spelade per kväll. Nu sitter den som är i tur att välja och värper på sitt önskemål så att så fort den förra låten är slutspelad kan man utannonsera sitt val och så är alla i gång med nästa låt nästan lika fort som den förra tog slut. På det här sättet får inte heller någon försigkommen typ chans att briljera eller dominera.
Alla åldrar och spelnivåer är representerade. Folk kommer från hela Åland – och märkligt nog även över Ålands hav. Vi förundrar oss över detta: att våra spelkamrater från väster sätter sig på färjan för att komma över till Åland för att spela en kväll med oss. Varje tillfälle är unikt – alltid roligt, men på olika sätt beroende på vilka som kommer med. Gamla spelmän, tonåringar, trogna mångåriga deltagare, nykomlingar. Det händer att folk som är nya i gänget mejlat mig dagen efter och bett om noter till favoriter från igår kväll. De unga suger åt sig nya låtar hur snabbt som helst och här har vi alltså satt i system en traditionsförmedling av rang. Nästan varje gång har vi också en liten supporterskara på plats – det är mammor, fruar och mormödrar som tagit med sig sticksömmen och som sitter och stickar och lyssnar.
När klockan närmar sig halv nio börjar det värka i kaffetanden och någon ur Kvinnfolk går ut i köket för att koka kaffe och te. Vi inhandlar alltid smör, ost och bröd, men hoppas också på att de som brukar baka kakor ska komma ihåg vad det är för kväll. Riktiga kalas kan det bli och efter en god stunds fika och prat tar spelet vid igen. Ofta håller vi på fram emot midnatt.
Öppet hus har så litet ekonomi och byråkrati som möjligt: Ingen entréavgift, ingen anmälan, inga noter att ”öva” på. Det här är bara ren och skär gemenskap för nöjes skull i musikens tecken. Kvinnfolk köper kaffe och tilltugg, den som vill bidrar med en slant i en liten burk och så måste man alltid kvittera med en autograf i Kvinnfolks gästbok. Budet om att det blir Öppet hus sprids på olika sätt. Vi har en e-postlista med närmare 60 adresser och dessutom har de båda åländska tidningarna Kom-ihåg-spalter som man kan få in några rader gratis i. Och nu sprids budet om juni månads öppet hus på detta sätt: Kom till Önningebymuseet på fredag den 6 juni och var med på Öppet hus, ta med fiol eller sticksöm eller något annat bärbart instrument!
Siv Ekström
