Tog sats och planerade några väl valda ord till de två som i mörkret kom cyklande mot mig utan vare sig belysning eller reflexer. Just och just så att jag hunnit notera dem men eftersom jag var på hundpromenad var det inte så farligt. Ingen risk för att jag skulle ha skadat dem, snarare kunde de möjligtvis ha missat att jag gick där och kanske tvingat mig att fly ner i diket.
Jag har sett det förr och brukar av princip fostra byns barn och unga med att påpeka att de inte syns och att de kan åka på en rejäl smäll om de har otur. Vänligt men bestämt. ”It takes a whole village”… you know. De är väl lärarränderna som inte går ur och så tänker jag att jag gärna skulle ha velat att andra hade hjälpt mig fostra mina egna barn på samma sätt.
Jag hann öppna munnen -och i det läget fastnade den. Sekunden innan något blev sagt insåg jag att det var nå’t som inte stämde. De mörka skuggorna var tysta. De brukar de inte vara. De cyklade ganska målmedvetet och det var också ovanligt. Inget vinglande mitt på vägen.
Ja, men…
Det var ju två vuxna som kom emot mig!
I natten. Mörka. Utan belysning, hjälm eller ens den minsta lilla reflexväst.
Vad säger man då? ”Dummkopf”?
Tyvärr så blev det ingenting. För man säger inget åt vuxna. Fast det är precis samma situation och lika omoget så säger man ingenting.
Vem ska fostra oss stackars vuxna?
Rose
