Lära för livet eller lära av livet?

Linden hemma på vår gård

Hemma på vår gård i Lahtis stod tills för ett år sedan en stor och ståtlig lind. Den var lika gammal som vårt hus och det var mina svärföräldrar som hade planterat  den.

I linden hade småfåglar bon och hackspettar hittade föda. Där jagade ekorrar varandra upp för stammen och hoppade skickligt vidare från lind till gran till tall och till tuja.

Linden fick se min man växa upp tillsammans med sina syskon. Den fick stå ut med barn som klättrade, gungade och använde den som målstolpe i fotbollsmatcherna.

I skuggan under linden samlade min svärmor sin familj, släkt och vänner för att dricka en kopp kaffe och äta varm äpelpaj med glass.

När min man och hans syskon blivit vuxna hade linden vuxit sig hög. Den tog farväl av svärmor och  svärfar och välkomnade den nya generationen som tog över huset. Jag, min man och våra barn.

Lekstugan under linden blev snabbt barnens högkvarter. Det bodde mycket barn på vår gata och ofta stod det någon under linden och räknade till hundra medan de andra gömde sig. Linden stod ut med deras lekar, fåglarna fick nya ungar och ekorrarna hoppade från gren till gren.

Tills för drygt ett år sedan då vi beslöt oss för att fälla linden. Det var ett svårt beslut att fatta men gårdsträdet hade vuxit sig för stort.

Vi jobbade och slet med kvistarna och rullade själva stockarna över snön ut till vägen. Det var ett slags sorgearbete. Ett farväl till en tid som varit.

Men min man var klok. Han lät såga stockarna till breda fina plankor. Av dessa plankor snickrade han ett tårtbord till vår äldsta sons bröllopsfest nu i sommar. Han snickrade in alla ljuva minnen, allt skratt och alla lekar. Och för att påminna de unga om att vårda äktenskapet så målade han en guldkant på bordet.

Och jag, jag önskar innerligt att deras kärlek ska vara lika stark och uthållig som linden hemma på vår gård.

Karin Ihalainen, språkörektor från Lahtis