”Den här keramikbiten som jag nu håller i har legat här i sanden i flera tusen år och den senaste människan som hållit i den var en person som levde då. Här på denna plats för 4500 år sedan!” Det var en hisnande känsla! Det hela utspelade sig på Mediskursen Stenåldersmysterier på Åland i slutet av juli i år. Mitt senaste blogginlägg ”Det är aldrig för sent” handlade om förväntningarna på kursen och nu vet jag att det var precis så spännande och intressant som jag hela tiden har trott att det skulle vara. Vi var ett glatt och hårt arbetande gäng på 18 kursdeltagare som satt på knä där i Getaskogen och krafsade oss längre och längre ner i sanden med våra murslevar. Sanden hällde vi i ämbar för att sålla den i jakt på småfynd. De större fynden plockade vi upp vartefter de visade sig. Särskilt intressanta fynd visade vi genast för de båda kunniga och trevliga arkeologerna som ledde utgrävningen, Jan Fast och Janne Soisalo. De hade delat ut mini-grippåsar som vi skulle sätta fynden i. Snart blev det klart att det behövdes fler och större påsar, för fynden uppenbarade sig i rask takt.
–På andra ställen kan man få vara glad om man hittar den här mängden fynd på en hel vecka, utbrast Jan i slutet på den första dagen när han blickade ut över mängden med påsar som vi fyllt med fynd.
Vi befann oss i en glänta i tallskogen någonstans vid Getabergens fot. Från landsvägen hade vi kört en bra bit på slingrande skogsvägar för att sedan ännu gå några hundra meter genom skogen till den lilla gläntan. Det var lätt att se varför stenåldersmäniskorna hade valt den här platsen att slå sig ner på. På den tiden var havsytan 35-40 högre än nu, så det här var då en sandstrand med bergväggar mot både norr och väster. Skyddat och fint läge. Jan och Janne mätte upp våra grävytor: en tio meter lång och en meter bred yta som korsades av en sju meter lång och en meter bred remsa. VI fick först gräva bort torven som täckte sanden och rada torvbitarna på sidan om. De skulle sparas för att vi skulle kunna återställa allt när vi var färdiga. Därefter var ordern att gräva ner tio centimeter djupt. Var och en fick en egen ruta att gräva, en gånger en meter stor. Fyndpåsarna märktes med rutans nummer och ”Lager 1”. Lager 2 innebar ytterligare tio centimeter ner och det sista lagret vi hann med var 30 centimeter ner i sanden.
Det vanligaste fynden var så kallade avslag, alltså vassa och spetsiga bilar av ”Ålandsflinta” som kunde användas till olika slags verktyg: knivar, skrapor, sylar och yxor. Keramikbitar var lite mer spännande att hitta, liksom benbitar och längre ner i sanden hasselnötsskal! Benbitarna kom från säl och fågel och vi hade turen att ha med arkeologistuderande Fanny Fagerholm som med örnblick identifierade benen fortare än man kunde blinka. Hon fick oftast stå vid sållen för att hjälpa till att sortera ut de små fynden som skramlade runt bland småsten och träbitar.
En liten biverkning, som det här sållandet innebar för mig, var att mer än en vecka efteråt försökte min hjärna ideligen automatiskt identifiera fynd i sand eller grus på marken var jag gick.
Vi var alla eniga om att det här måste få en fortsättning nästa sommar. VI vill gräva djupare och vidare i Getasanden för att se mera än den smala strimma av boplatsen som våra grävschakt nu gav. Ålands museums provgrävningar på 1980-talet visar att den här boplatsen sträcker sig över ett stort område. Platsen var uppenbarligen bebodd i hundratals år och själva boplatsen flyttades söderut vartefter landhöjningen flyttade strandlinjen. Det skulle finns sysselsättning för åtskilliga arkeologer i åratal om någon fick för sig att gräva ut allt. Sådana ambitioner har vi nog inte, men planerna på mera utgrävningar nästa sommar har redan tagit fart. Vi återställde inte markytan utan täckte så att det ska gå snabbt att återuppta grävandet. Dessutom kommer vi då att frilägga en kvadratisk yta för att få ett större sammanhang. Någon gång under vintern blir det föreläsning om våra fynd bara Janne har hunnit putsa och ordna allt som vi fick fram.
Siv Ekström
Rektor för Medborgarinstitutet i Mariehamn
