Varje vardagsmorgon klockan åtta loggar jag numera in i appen ClubHouse. Det är dags för frukostsnacket. En halvtimme finlandssvenska samtal. Men vänta, hur gick det här till? Historien får sin början i mars, då ClubHouse växer snabbt i Finland. Vad är det då? Det är en ny social medieplattform som enbart använder ljud. Beteckningen social audio introduceras för en större publik. Rum öppnas för diskussioner om allt mellan himmel och jord, över en stor del av klotet. Vid en tidpunkt öppnas ungeför 300.000 rum/dag. Appen är global, och det hörs. Språken som talas är oräkneliga. Kvalitén på samtalen är varierande. För att inte tala om tonfallet och stämningen. I Finland öppnas mängder av också rum, och klubbar. De flesta, förstås på finska. Men inte alla. Via klubbhuset Svenskfinland börjar vi, inspirerade av det finska ”Good morning Finland” och svenska frukostrum köra finlandssvensk frukost. I början lite sökande, osäkert. Att samtala med främmande människor, varje dag, på nätet. Det kan väl inte vara kul?
Jo, det kan det.
Nu har nyhetens behag övergått i vardag. Vi är ett litet gäng som samlas nästan
varje morgon för ett fritt samtal. Vi känner inte varandra från förr. Vi har
hittills bara träffats virtuellt. De flesta är finlandssvenskar.
Naturligtvis spelar Coronan in. Nedstängning och isolering in absurdum sliter på nerverna och på orken. När ett nytt socialt medium presenterar sig i sådana ögonblick är förutsättningarna att slå igenom extra goda. Vi utvecklade ett offentligt finlandssvenskt rum som snabbt kom att bli en naturlig del av vardagen. Diskussionen flödar om allt möjligt, utan att spåra ur. Jo, det går faktiskt ännu att samtala med varandra, också om svåra saker, utan att bli högröd i ansiktet och börja bete sig illa. Jag tror det är något med rösten. Att du är där som dig själv, i realtid. Ingenting sparas, allt sker i ögonblicket, för att sedan försvinna.
Sedan kom sommaren, och det blev paus. Andra saker kom i
fokus, och jag undrade om det hela var över. Om vi tröttnat och gått vidare. Denna
vecka har vi satt igång igen. Veckans tema har varit normalitet. Vad är
normalt, vem är normal. Och vad förstår vi med begreppet normal.
Jag har upptäckt att det är ett bra sätt att börja dagen. Hjärnan kommer igång,
tanken kommer igång. Bara att höra andra människor en stund och delta i ett
samtal ger en liten kick, varje gång. Det händer att vi tystnar, tappar tråden,
talar i mun på varandra. Det händer att någon dominerar samtalet. Ibland
skrattar vi så vi nästan kiknar. Emellanåt hör jag en riktigt tankeväckande
reflektion. Allt detta sker spontant. Det kommer om det kommer. Hittills har
ClubHouse fungerat så som jag alltid har tyckt att sociala medier skall
fungera. Det vill säga att de är just sociala.
Det skadar inte heller att det känns nytt. Jag har alltid dragits till nya saker, jag vet inte varför. Kanske för att de innehåller ett löfte, kanske för att mycket i vår tid handlar om förväntan. Att bakom hörnet väntar den där förlösande insikten, och allting förklaras.
Som tur är kommer den aldrig, och sökandet fortsätter. Liksom samtalen.
Nu har vi talat om att träffas på kafé i Helsingfors och fortsätta samtalet där, in real life, när restriktionerna någon gång lättar. Kanske blir det början på en ny och lång vänskap.
Johanni bloggar om varför det är som det är och blir som det blir
