Det är länge sedan jag jobbat i juli, i allmänhet har jag kunnat hålla ledigt hela månaden. Men i år var det min tur att vikariera för min boss den här sista veckan. Jag kunde förstås ha valt att arbeta på distans eftersom ingen annan är på jobb, men jag var rädd att det skulle kännas svårare att ställa in hjärnan på rätt frekvens om jag stannade hemma. Alltså sätter jag mig på tåget tillsammans med några få andra kråkor och väcker den slumrande jobbdatorn.
Även om huset är tyst och tomt fylls jag av värme och förväntan när jag stiger in på Arbis. Jag hör redan för mitt inre sorlet av glada röster från ivriga kursdeltagare. På den långa garderobsdisken i entréhallen står husets alla små krukväxter prydligt uppradade för att inte torka bort på diverse fönsterbräden runtom i huset. Jag vet att en av våra lokalvårdare kommer och vattnar dem också under sin semester. Det är ingenting hon har blivit uppmanad att göra, hon bara vill göra det för att de ska hålla sig över sommaren. För att hon bryr sig om Arbis.
Den omsorgen om huset syns också när jag fortsätter upp till mitt arbetsrum – golven glänser nybonade i solljuset och jag får lust att ta av mig skorna för att inte förstöra den fina ytan. Jag är tacksam att vi har kunnat behålla våra egna lokalvårdare. De har en helt annan inställning till byggnaden än vad städare från de stora rengöringsföretagen har. Jag använder med avsikt olika begrepp för det är just här skillnaden ligger: Våra vårdar verkligen våra lokaler, medan de som har en annan arbetsgivare kommer och utför de arbetsmoment som står i deras arbetsbeskrivning utan något större intresse för helheten.
Jag är förvissad om att slutresultatet för såväl lokalvårdarnas motivation och välbefinnande som för byggnaden är mycket bättre om de är en del av arbetsgemenskapen. De är med på samma villkor som alla andra, sitter med i olika arbetsgrupper och bidrar till att utveckla verksamheten. Mångfald är positivt, det gör att vi ständigt utmanas att tänka till.
Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis
