När jag som sjuåring flyttade från Danmark till Sverige, fick jag höra att jag hade konstiga kläder. Det konstigaste av allt var att i Århus, där jag bott innan jag flyttade till Småland, hade alla barn och till och med en hel del tonåringar haft likadana kläder som jag hade. Som utbytesstudent i Latinamerika tio år senare blev jag plötsligt en ”gringa” på grund av mitt blonda hår och mina ljusa ögon. I Sverige var det inte direkt egenskaper som fått mig att sticka ut. När jag flyttade till Finland efter gymnasiet, märkte jag hur ofinländsk jag var, trots att jag varit finländsk medborgare i hela mitt liv.
Alla vet vi att vi människor formas av den miljö och de personer vi omges av dagligen. Ändå kan vi vara förvånansvärt blinda för de egenskaper och vanor hos oss själva, som andra människor i vår omgivning synliggör för oss. Ibland har vi varit vagt medvetna om en del saker, andra gånger kommer responsen som en överraskning, ibland rentav som en obehaglig sådan. Det här blir extra tydligt i ett parförhållande.
För min del ruckades min syn på mig själv som en mycket självständig person rejält, sedan jag träffat mannen i mitt liv. Efter att ha trivts utmärkt på egen hand, behövde jag nu ha honom vid min sida så ofta och så mycket som möjligt. Naturligtvis var jag fortfarande självständig i många avseenden, men faktum kvarstod, jag hade blivit beroende av en annan person på heltid. Det var snopet.
Med tiden fick vi barn och då om någonsin fick min självständighet sig en törn med allt vad fyra barn innebar i form av beroendeskap. Till min lättnad lyckades jag styra dem i riktning mot självständighet i och med att de växte och blev större. Allt gick bra ända tills vi valde att börja släppa in nya personer i vår familj.
Först kom en asylsökande ung man från Afghanistan och därefter en italiensk utbytesstudent. Båda två vände upp och ner på min klara, välbevarade syn på det här med självständighet. Killen från Afghanistan tyckte att jag var en jättekonstig mamma som rände runt på möten på kvällarna efter att ha jobbat hela dagen. Då borde jag ju ägna mig åt att vara mamma och tillbringa tid med mina barn. Och inte tog jag hand om mina gamla föräldrar heller. Han skakade förbryllat på huvudet åt mitt sätt att leva och jag å min sida fnös åt denne typiske man från Mellanöstern.
Men den typiske mannen från Mellanöstern visade också en tillgivenhet, mjukhet och artighet som var ny och förbryllande för vår familj. Inte för att vi varit direkt oartiga, hårda eller otillgivna sinsemellan inom familjen, men nyanser av vårt sociala samspel hemma avslöjades genom den mjuka artiga behandling vi plötsligt bemöttes med. Samma mjuka, artiga tillgivna bemötande upprepades när vi tog emot en italiensk flicka i familjen. Och inte heller hon var en stark förespråkare av personlig självständighet. Hon visade i praktiken hur viktigt det är att utgöra en del av en helhet och att varje familjemedlem behövs för att vardagen ska fungera.
Precis som när jag var sju år gammal fick jag ännu en gång upp ögonen för att det alltid finns åtminstone två sanningar om hur livet ska eller kan levas. Och numera förstår jag också att beroendeskap och självständighet inte är varandras fiender, utan båda är viktiga. Så efter att ha fyllt femtio är jag inte bara ok med att jag är beroende av en massa människor på olika sätt, utan till och med tacksam över det. Det gör mitt liv så mycket rikare.
