En pojke hade förirrat sig ut i skogen och fick syn på några märkligt klädda människor. Han kikade fram bakom en trädstam och iakttog vad personerna hade för sig. De vuxna arbetade med något och barnen lekte. Det var spännande att läsa – jag var inte gammal, men det var boken. Det var min mammas hembygdsbok från hennes skoltid: ”Åland och ålänningarna”, som skrevs av Matts Dreijer på 1940-talet. Pojken hade förstås gjort en tidsresa och det han såg var en bronsåldersfamilj. Berättelsen tog tag i mig och jag är säker på att det var där och då som mitt intresse för arkeologi väcktes. När jag gick i gymnasiet drömde jag om att bli arkeolog, men en några år äldre tjej som studerade arkeologi avrådde mig bestämt från att ge mig in på den vägen. Det fanns inga som helst chanser att få jobb hemma på Åland, menade hon och det var ju sorgligt, men då blev jag klasslärare istället. Några år senare satsade Åland stort på sitt nybyggda museum med fina utställningar, enorma utrymmen och flera arkeologer i tjänst.
Det var säkert bra att det gick som det gick, jag har älskat att undervisa och är inte alls missnöjd, men under hela livet har det där intresset funnits med mig: skönlitteratur, fornminnesinventeringens många kartor, dokumentärer på TV, promenader i byn över gravfälten i skogen och i våra betesmarker, ridturer genom ”gröpperna” det vill säga gropar och kullar som ännu finns kvar efter kalkbränning på 1500-talet, för att bara nämna några exempel.
Men, när Jan Fast för snart ett år sedan ringde mig på mitt nuvarande jobb som rektor för Medborgarinstitutet i Mariehamn pratade han ljuv musik i mina öron. Han ville ordna an arkeologisk utgrävning någonstans på Åland som en Mediskurs. Kursdeltagarna skulle få gräva på riktigt i en hel vecka under hans och Janne Soisalos ledning. Bara Ålands museum skulle vara med på noterna och det gick att få tillstånd att gräva så skulle det bli av. Han blev nog litet överraskad av mitt snabba ja och jag fick bråttom att räkna och kalkylera och fundera över om det var genomförbart. Men nu är det bara en och en halv månad kvar! Vi blir över 20 deltagare i olika åldrar och allt verkar ha fallit på plats.
I Facebookgruppen som Jan har skapat har det lagts ut bilder från den otroligt vackra platsen på norra Åland där vi ska gräva. Två arkeologer från Ålands museum har besökt stället och filmat när de pillar loss avslag och keramikbitar ur en rotvälta på området. Han ger oss deltagare (javisst ska jag vara med själv och gräva!) tips på material att bekanta oss med på förhand och jag väntar ivrigt på att kunna sätta mig ner och läsa in mig på stenåldern och vad tidigare provgrävningar på platsen har fått fram. I slutet av april inleddes kursen med en föreläsning online med Jan där han berättade om stenåldern och hur man gör en utgrävning. Det var en riktig aptitretare.
Sista veckan i juli blir det gräva av på en plats som på bilderna ser fridfull och vacker ut. Under lingonriset i sanden gömmer det sig orörda lämningar efter stenåldersmänniskornas liv för flera tusen år sedan. Och jag vet att det aldrig är för sent att få drömmar att gå i uppfyllelse!
Siv Ekström
Rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn
