När våren kom i Helsingfors under 80-talet hade jag svårt att sitta stilla i min tvårummare i stadens absoluta centrum. Då tog jag cykeln och styrde kosan ner till salutorget och fortsatte sedan längs strandlinjen i det oändliga. Ibland satte jag mig på någon klippa och tittade på havet. Men mest trampade jag bara på. Det var som om mina ben måste få ut allt ackumulerat pirr efter den långa vintern i tunga kängor.
Sen blev jag med hund och behovet av att komma ut på cykel avtog. Men så småningom har behovet vuxit till sig igen. Det måste ha något med farten att göra och att på kort tid komma bort från hemknutarna och se nya landskap. Därför är det väl inte så konstigt att jag skaffat mig en elcykel – med samma trampinsats kommer jag ännu snabbare fram.
Inspirerad av lördagens artikel om återinvigningen av Söderlångvik gård har jag beslutat att ta mig en cykeltur till Kimitoön på semestern. Någon vacker dag i juli får Kaxen sålunda hoppa upp i sin korg på pakethållaren och så susar vi iväg. Så får också han njuta av fartens tjusning och se nya landskap. Eller snarare snusa på dem.
Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis
