Påväg till bussen vid järnvägstorget gick jag genom en lugn fredagskväll i Helsingfors. En taxibil stannade in och lät Wolt- cyklisten åka förbi, även om det var lite rött ljus. Wolt- cyklisten tackade taxichauffören och de utbytte vänliga miner i en känsla av samförstånd.
När bussen just höll på att starta kom en man springande. Chauffören stannade till så att den springande mannen han hoppa på. Han tackade och sade att det var snällt, eftersom detta var sista bussen och han skulle upp klockan 4 för att gå på jobb till posten. Busschauffören nickade i samförstånd och sade, jag förstår dig.
Då tänkte jag, i min vita privilegierade bubbla, på detta servicenätverk som fungerar långt beroende på strukturella ojämlikheter. Ojämlikheter som leder till att vissa behöver jobba med nattbussar, Wolt- skjutsar, postjobb. Jag hade väldigt delade känslor över hur personerna jag stötte på kommunicerade med varandra. Först tänkte jag på hur de på nåt sätt i tyst samförstånd log åt varandra och hjälpte varandra där i situationen, att hej broder, vi är liksom i samma situation. Vilket ju var väldigt sympatiskt. Och samtidigt tänkte jag på vilka strukturella hinder som gör att de inte har frihet att välja att jobba med annat.
Många gick förbi ”dem” obemärkt och jag tänkte, ser vi inte ens dem? Ser vi inte städarna, wolt- cyklisterna och andra inom serviceyrket? Ser vi inte för det första personerna och för det andra sturkturerna som problematiska? Nu kommer det säkert att vara någon som- igen- säger att vi inte har varken rasism eller strukturell rasism i Finland.
Men gå ut och titta på samhället, var jobbar till exempel personer med afrikanskt ursprung i huvudstadsregionen? Och häri ligger väl problemet. Om vi inte väljer att se dem och dessa strukturer, är det svårt att vara med och göra en ändring. På Yle Arenan finns en tankeväckande dokumentär om städare i vår närhet i huvudstadsregionen, se den till att börja med.
