Solen skiner över måndag morgon och jag får för mig att gå ut på en förmiddagspromenad. Det har blivit många sådana de senaste månaderna. Jag har blivit en promenerande människa. Jag tänker en stund på att ta fram cykeln och göra den i ordning för säsongen. Men det är något med lugnet i gångarten som fascinerar. Tanken får ro, kroppen njuter alldeles uppenbart.
Eftersom jag bor på en ö är det naturligt att gå längs stränderna. Den senaste tiden har jag oftast gått förbi den ena av småbåtshamnarna. Jag har märkt hur alltfler båtar sätts i sjön, ett säkert vårtecken. Nu kluckar vågorna mot många skrov, och det klinkar muntert i masterna av den loja vinden. Måsar flyger förbi med sitt karakteristiska skränande. Där och då drabbas jag av det igen.
Båtdrömmen.
Att flyta iväg
Jag ser dessa flytande möjligheter och minns några av de båtar jag varit ombord på. Och förstås, några av de resor jag varit med om. De är inte särskilt många, och jag minns rätt fragmentariskt. Men jag minns. Och i minnet ser jag resor, hamnar, samtal, människor. Jag ser ögonblick, och det vackra i att vara på väg. Däremot ser jag inte långtråkigheten, konflikterna, det trånga och blöta. Jag ser inte konflikterna eller min frustration. Minnet har tonat ner dem och förstärkt färgerna i solnedgångarna, doften av strand och land i hamnarna, middagar i lampljusets sken.
Kanske gör minnet alltid så. Väljer ut, komponerar ihop, klipper bort.
Den lockande tanken
När jag tänker på båt är det detta jag ser. Och som många andra drömmar är det tanken som lockar mest. Själva idén om en båt drar i mig. Inte så mycket alla kostnader, allt jobb, eller all logistik.
Minnen från olika resor smälter ihop till en enda lång, och spännande, färd. I den typen av berättelse är det resan i sig som betyder allt, destinationen är sekundär. Det är rörelsen, att vara närvarande i ögonblicket, fokus och skärpa. Det är också att ge sig hän, släppa taget och sluta grubbla. Så det är många saker på en gång. Jag tror det oftast är på våren som båtdrömmarna kommer. En ny årstid, nya möjligheter. Tanken på förändring och på upplevelser. Efter den långa nedstängningen känns det kanske lite extra lockande. Det är ett löfte som inte låter sig fångas in så lätt. Det är också en obestämd känsla i kroppen, lite som ett pirr. Det påminner om förälskelse och ett domnat ben i lika grad.
Om båtar kunde berätta
Jag går förbi dessa rader av flytande drömmar och undrar vad de har varit med om. Vilka berättelser som fastnat i deras skrov. Det är en skön känsla som ger tankarna fritt utlopp. Jag kan känna saltstänk och vinden som drar i seglen. Jag kan känna hur vi glider genom vattnet, detta mytiska element. Sedan går jag vidare.
Jag är inte riktigt säker på vilka drömmar som är värda att följas upp, och vilka som passar bäst i drömvärlden. Jag kommer att tänka på uttrycket chosefri tour battles, välj dina strider. Kanske är det lite samma sak med drömmar.
Jag stannar på stranden
Kanske finns det två sorters människor. De som gör slag i saken och de som blir kvar på stranden. Eller, kanske finns det en tredje sort. Sådana som reser i tanken.
Jag sitter på hamnbistron Telakka och försöker få ihop mina diverse infall. Solen värmer och jag känner att det är dags att bryta upp. Dags att fortsätta promenaden.
Johanni
Känner att han lär sig hela tiden och varje dag. Ibland utan att ens tänka på det.
