Lära för livet eller lära av livet?

Helsingfors arbis

Att få vara sig själv tillsammans med andra

21 maj , 2021, 08.00 arbishelsingfors

 
En plats där människor med andra modersmål än svenska är välkomna att lära sig och träna språket och bli en del av gemenskapen.

Arbetarinstituten i Helsingfors gjorde hösten 2020 en stor kundenkät. Den kommentar om Arbis som jag fäste mig vid löd så här: ”Det enda riktiga svenska rummet där jag lugnt får vara mig själv!”.

Vad betyder det ”att få vara sig själv”? För mig betyder det att jag för en stund glömmer mina sociala roller, att jag är mamma, hustru, lärare, styrelsemedlem i Bellmansällskapet i Finland och medlem i Helsingfors Släktforskare osv. Då jag är mig själv kan jag ta lätta dansande steg som den älva jag drömmer om att jag är. Jag kan ganska fritt säga vad jag tycker. Faller jag omkull, eller säger något lite överraskande, så mister jag ingen prestige och har inte nödvändigtvis gjort bort mig för jag är anonym i den stunden, i det sammanhanget.

Som historiker vet jag att de sociala rum där människor får vara sig själva har vidgats på ett betydelsefullt sätt först då litteratur, teater, caféer och föreningar, eller associationer som de först kallades i Sverige-Finland, blev vanliga och tillgängliga för nästan vemsomhelst. Det kunde betyda enormt mycket för människor att gå med i de första nykterhetsorganisationerna, inte så mycket på grund av föreningens ändamål som för att man var där som medborgare, inte som far, son eller hattmakare.

Medborgarinstituten är naturligtvis modernare, sociala rum av samma slag. De är också annorlunda än  föreningar. För inom föreningar uppstår för det mesta konstellationer där vissa människor har makten och andra följer dem, mer eller mindre blint och gör en massa grovjobb. I en skola är man i viss mån skyddad för maktmänniskor,  starka affektioner och ett arbete som blir mer slitsamt än man hade tänkt sig. Inom den fria bildningen råder också i de här avseendena en större frihet än inom den formaliserade skolvärlden.

Vidden och bredden av de människor man möter på kurser och evenemang på Arbis är också större än i någon förening, på en arbetsplats eller inom släkt och familj. Jag tycker att jag är allra mest mig själv i oväntade möten med människor som har samma intressen som jag. Sådana möten blir det gott om på Arbis. Här skall jag citera en rad till ur enkäten. Enligt kunden är Arbis: ”Ett svenskt rum i staden där jag träffar gamla bekanta och får nya, blir bekräftad i min identitet, kan utveckla mig på olika områden för en överkomlig penning och där också människor med andra modersmål än svenska är välkomna att lära sig och träna språket och bli en del av gemenskapen.”

Åsa Stenvall har, i sin senaste bok,  Ta plats , talat om att skapa sig ett ”frirum” genom att skriva, t.ex. dagbok. Ju djärvare man skriver, desto mer upptäcker man av sig själv, och när man skriver, först för sig själv och senare kanske för andra, så får och bör man vara den man är. Någon annan kan, under tidiga morgnar i naturen eller sena kvällar vid t.ex. en vävstol eller en frimärkssamling, skapa sig ett rum, där man får vara sig själv. Det intressanta med frirummen på Arbis är att där är man inte ensam och inte heller i en parasocial situation med sin publik, som man är på Facebook eller som författare eller bloggskrivaren . Man möts på riktigt i en dialog. Man vänder insidan ut och är sig själv tillsammans med andra, och lär sig och utvecklas på just det sättet.

Jag är glad över att det i enkäten fanns ett utrymme för fria kommentarer. Det finns så mycket som inte kan poängsättas på en skala från ett till fem, uttryckas i emojier  eller klämmas in i färggranna figurer i ett elektroniskt instrument för åsiktsbildning.

Det finns så mycket som vi måste och vi har så många stereotypa uppfattningar om hur folk är och borde vara. Det är viktigt att komma ihåg, att också låta människor vara som de är.   

Alexandra Ramsay, planeringsansvarig lärare i samhällsämnen vid Helsingfors arbis

, , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.