Telefonen ringer. Det är en reporter från YLE som undrar om jag har tid och lust att svara på några frågor. Saken gäller utbyggnaden av Drumsö med tusentals nya bostäder, arbetsplatser och ett IKEA. Om du varit på Drumsö i västra Helsingfors vet du att ön är ganska fullt utbyggd som den är. Från att ha varit en avlägsen och isolerad ö med sommarvillor och bad för borgerligheten är Drumsö sedan länge en del av staden, om än inte i dess absoluta mitt. Med metron kom dessutom allting så mycket närmare. De nyare delarna av ön, Hallonnäs, har sett en intensiv utveckling de senaste tjugo åren. Mängder av nya hus har vuxit fram, äldre kontorslokaler har rivits eller byggts om. I dagsläget bor det cirka 24.000 människor på ön, och andelen finlandssvenskar är större här än i många andra stadsdelar.
Tak över huvudet
Huvudstadsregionen fortsätter att växa och staden söker kontinuerligt efter nya platser att bygga bostäder. Det är en utmaning då hela staden ligger på en vid det här laget ganska smal udde. Lösningen har i många fall varit att bygga ut i havet, genom landfyllning. Busholmen, alldeles granne med Drumsö, är det senaste exemplet.
För tillfället pågår utvecklandet av flera ganska kontroversiella byggnadsplaner. Malms flygfält är ett, landfyllningen runt Björkholmen/Enåsen på Drumsö är ett annat.
Det finns många på ön som motsätter sig planerna. Drumsösällskapet för en aktiv kampanj mot stadens planerare. Argumenten är att maritim miljö kommer att ta skada, landskapet förändras drastiskt, och att en så stor tillökning av antalet invånare ökar belastningen på närmiljön och på infrastrukturen.
Jobbiga Nimby
Jag förstår oron, och jag delar den. Därför ställer jag gärna upp på en intervju. Inför samtalet funderar jag igenom vad jag egentligen tycker, och vad jag kan stå för. Jag vet att jag inte vill se ett till IKEA här, då vi har ett ganska nära i Esbo redan. Jag vet att jag inte vill se havet fyllas ut. Men frågan är mer komplicerad än så. En av de saker som känns besvärligt i sammanhanget är tanken på NIMBY. Du vet, inte på min bakgård. Å ena sidan tycker jag att människor måste ha någonstans att bo, och att det är alltför dyrt för alltför många att hitta en dräglig bostad i Helsingfors idag. Å andra sidan tycker jag det borde finnas bättre platser att bygga på än ut i havet. Jag inser att staden växer, och att det alltid kommer att finnas motstånd mot förändringar i någons närområde. Jag menar, det är lätt att säga bygg någon annanstans.
Bortskämda treåringar
Jag tycker NIMBY är besvärligt för jag vill ju inte gärna se mig själv som den där bakåtsträvande nej-sägaren. Det är inte konstruktivt att bara säga nej. Jag känner mig lite som en bortskämd treåring varje gång. Samtidigt försöker jag fundera på vid vilka tillfällen det faktiskt är befogat att höja sin röst, att säga ifrån. Våra motiv är eventuellt alltid också färgade av ett visst egenintresse. Jag kan intala mig själv att jag tänker på naturen, på det allmännas bästa, och jag kan ibland tro på mig själv. Men i ärlighetens namn vill jag inte ha hit en massa mer folk. Det känns trångt nog som det är. Och där sitter jag sedan gränsle på staketet och vet inte åt vilket håll jag skall hoppa.
Förstår du mitt bryderi?
Johanni
Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir
