I veckan fick jag min första dos av coronavaccinet. Vid Mässcentret i Helsingfors möttes jag av en stab av hjälpande människor som i tur och ordning vänligt lotsade mig vidare. Väl framme hos sjuksköterskan som skulle vaccinera mig var jag imponerad av arrangemangen.
– Det är så välorganiserat här, sa jag.
– Vet du, det tycker jag faktiskt också själv, svarade hon glatt på svenska.
Alldeles oväntat fick jag blinka bort tårarna. Jag var imponerad av arrangemangen, jag var stolt över vår sjukvård och jag var trött på att leva i en pandemi.
”Sluta fåna dig”, tänkte jag tyst för mig själv när jag envist blinkade med ögonen. Men det var inte endast vaccinet som gick under huden på mig, hela situationen gjorde det.
Jag kände mig som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta: ”Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!”
Vaccinet ger inte fullt ljus. Men det ljusnar i alla fall.
Pamela Granskog är vaccinerad och tacksam
