Egentligen får hundar inte springa lösa på spånbanan. Men Kaxen gör det ändå. Inte för att han är olydig, tvärtom faktiskt. Jag njuter av att se honom springa fritt – till synes helt uppslukad av naturens underverk men ändå hela tiden med ett öga på mig. Om det kommer någon obekant emot kopplar jag honom naturligtvis. Men liksom hundar tenderar också människor att vara vanedjur – vi tar våra promenader på liknande tider och väljer beroende på dag speciella rutter och sålunda blir de vi stöter på i något skede bekanta.
Det här gäller ingalunda enbart på små orter – för några år sedan kom samma man emot mig varje morgon när jag gick från tåget till Arbis. Våra vägar korsades någonstans vid Musikhuset och så småningom började vi hälsa på varandra. Efter pandemins intåg har jag inte sett honom, numera är det stadens borgmästare som korsar Mannerheimvägen samtidigt som jag, i motsatt riktning dock.
Men tillbaka till skogen. Donna är en lagotto romagnolo, en sån där italiensk tryffelhund, du vet. Henne brukar vi stöta på med oregelbundna mellanrum sedan ett par år tillbaka. I början busade Kaxen och hon ordentligt men numera tar de det lugnt och intresserar sig mera för hussarna och mattarna.
Sålunda sprang Kaxen häromdagen med glada skutt fram till Donnas husse som omedelbart sade Hej Kaxen och satte sig på huk för att krafsa honom bakom öronen. Efter en god stund reste han på sig och vände sig mot mig: Aj jo, hej på dej också. Nå, det är sekundärt, skrattade jag och så konstaterade vi att man som hundägare nog kan namnen på alla hundar i kvarteret men mera sällan känner deras ägare. De degraderas till Adams matte eller Bellas husse.
Fast naturligtvis är det ingen degradering. Vem har sagt att hundar skulle vara lägre stående än människor? I en ekosocial värld har alla levande organismer på jorden samma värde – alla är beroende av alla.
Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis
