Valborg är här, sommaren knackar på dörren. Jag hör till dem som tycker absolut bäst om sommaren av alla årstider, så för mig har vappen alltid symboliserat framtidstro och optimism. Det är en chans att lägga vintern som varit bakom sig och välkomna den stundande sommaren med fest. Aldrig har väl det stämt mera än just i år.
Tänker man på hur vi alla firade vappen förra året och hur vi firar den i år, ser de likadana ut på ytan. Det är små grupper, säkerhetsdistans och så vidare. Stämningen är dock en helt annan i år jämfört med förra året. Då visste vi inte ännu hur länge den här pandemin skulle hålla på. I år ser man redan ljuset i ändan av tunneln. Vappen i år symboliserar inte bara den årliga livscykeln som går mot blomningens och värmens tider, utan även utsikten av att kanske snart, äntligen, kunna återgå till det normala. Till ett liv utan konstant handtvättande, fysisk distans till andra människor och masker var man än rör sig bland folk. Till ett liv med lite mer närhet igen, även om vi finländare som känt inte kräver mycket av den närheten (Åtminstone i mina vänkretsar har följande skämt cirkulerat: “Tänk vad skönt när coronan är över, då kan vi gå från två meters säkerhetsavstånd tillbaka till fem!”).
Man får väl bara hoppas att vi alla kan hålla ut dessa sista månader och inte ta ut segern i förskott, så att säga. Ännu behövs lite mer av det tålamod vi alla har ombetts att ha i över ett år redan, även om också otålighet är helt förståeligt i det här skedet. För ingen hade väl trott att denna kris skulle pågå så här länge.
På ett väldigt fundamentalt sätt antar jag att corona-pandemin har påmint oss alla om hur skört och osäkert livet egentligen är. Det krävdes bara ett sub-mikroskopiskt virus för att få hela människans värld på knän i över ett år. Det är en svindlande tanke. Frågan är om man ska låta denna tanke skrämma en, eller använda den tanken till att reflektera över en grundläggande sanning om livet – att det alltid har funnits, och alltid kommer att finnas, saker i livet som är bortom ens kontroll. Ibland bara dyker motgångar upp som man måste acceptera. Total kontroll och trygghet är en illusion. Det är inte en skrämmande tanke alls, utan en frigörande tanke. Det är en påminnelse om att sluta försöka kontrollera det som inte går att kontrollera, att ta kontroll över det man kan och att leva medan man kan.
I ljuset av pandemin påminns jag om ett av Tove Janssons mer använda citat från Mumin-böckerna. I “Trollvinter”, när Mumin vaknar ur sin dvala till ett skrämmande och obekant vinterlandskap, går han ut i snön och stöter på Too-ticki. Medan hon visslande sitter och tittar på sin snöbollslykta, säger hon precis det som det rädda mumintrollet behöver höra i den stunden av rädsla och ängslan – “Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”
Peik Holländer
