Det gäller att orka. En liten stund till. Snart så känns det lättare. Bättre. Någon sade en gång att djur, som till exempel hundar, inte har något tidsbegrepp. De kan inte skilja på en timme och fem timmar. Allting sker nu, och följs av ett nytt nu. Själv ville jag länge leva i nuet. I ögonblicket. Jag tyckte om tanken på Carpe diem, att fånga dagen.
Det gällde att vara närvarande. Se, uppleva och dela med sig, låta sinnesintrycken flöda in. Det där låter finare och mer medkännande än det i själva verket är. Jag tror inte det går att vara på plats hela tiden. Och jag tror att om jag försöker blir det lätt en fråga om att prestera. Att visa för mig själv och andra hur bra jag kan det.
Mattan under fötterna
Det rycker undan mattan från själva idéen. Försök bara se dig själv i spegeln alltför långe. Något konstigt händer och du kan plötsligt bli rädd för den andre. Den som stirrar tillbaks.
Jag menar inte detta abstrakt, utan mycket konkret. För mycket sådant blir lätt navelskåderi. Eller, som det också hette en gång (var det på 80-talet?): cocooning. Många av oss har stängt av resten av världen, slutat planera framåt då allt ändå är så osäkert. Jag tycker det känns ovant och lite skrämmande att gå på stan, ta en metro, befinna mig i samma utrymme som många andra.
Att åka in till centrum av Helsingfors känns som att företa en expedition, eller ett besök i utlandet. För några dagar sedan var jag inne på kontoret för första gången på mycket länge. Det kändes främmande, ljuset från lysrören kalla, hela stället på något konstigt sätt dammigt (fast det var städat och fint). En glåmig känsla kom över mig. Jag vill inte hit.
När det inte känns kul
Jag har inget emot att jobba, men just kontoret kändes inget kul.
Och även om jobb inte har kul i arbetsbeskrivningen märkte jag hur bekvämt mitt liv blivit under pandemin. Ett annat slags lugn, en annan slags närvaro.
Fragment av minnesbilder från tider som studerande, eller frilansare med hemmet som bas. En konkret manifestation av att en annan värld är möjlig.
Kan det vara så enkelt som att det sitter i väggarna? Att utrymmet jag spenderar mycket tid i färgas av min närvaro, mina tankar, min stress, min flow?
Flytande tid
Jag kommer distinkt ihåg hur rutiner, klockslag, kalender på väggen och schemalagda arbetspass gav stadga åt mina dagar, kändes lugnande. Nu flyter allt i en enda ström. Jag får lika mycket gjort, i viss mån mer, men på ett helt annat sätt. Jag är lika trött efter långa arbetsdagar som före pandemin. Jag väntar på att smittotalen skall gå ner, att bli vaccinerad. Jag väntar på sommaren. Samtidigt vill jag inte att något av det här skall komma alltför fort, för det innebär också slutet på något annat.
Och rent generellt är det något konstigt med nutiden. Den går fortare. Därför orkar jag. En liten stund känns inte som något problem. Tillvaron har blivit annorlunda. Men det går bra att navigera också i dessa farvatten.
Johanni
Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.
