Lära för livet eller lära av livet?

Pamela

Halvvägs till hundra

21 apr , 2021, 16.04 pamelagranskog

 
Den trappan har både 100-åringen och jag nött.

När vi packat in slalomskidorna i bilen och styr tillbaka mot stugan vänder sig 14-åringen plötsligt mot mig.

”Hur känns det att vara 50? Har du haft nån medelålderskris?”

Mitt spontana svar just då kunde gott ha varit ”ja”. När 11-åringen vänder sig om i slalombacken med orden ”jag väntar på dig där nere” drabbas jag sannerligen av (medel)ålderskris. Plötsligt tycker jag att mina ben känns trötta, något som sällan brukar drabba mig när jag har skidor under fötterna. Känns det så här att bli gammal?

Å andra sidan har jag nyligen skrivit brev till en hundraåring. Det kändes faktiskt lite märkligt, inte minst för att hon fyllde 100 två dagar innan jag fyllde 50. Jag vilar i tanken att jag har kommit halvvägs. Men ännu mera märkligt är det faktum att hon för länge sedan varit husmor i det hus som numera är vårt älskade sommarhem.  Hon var betydligt yngre än jag är nu när hon flyttade från huset, men ändå känns det som om jag fortsätter på hennes livsverk.

Hon har nött det golv som våra barfota sommarbarn springer på. Hon har säkert bäddat de gamla sängar som vi har tagit ner från vinden. Hon har gått på den stentrappa som ser ut precis som Alexander Slotte skriver: ”mossbeväxt är trappan och ogräsen gro”. Hon har kanske använt den gamla mjölkpallen som blivit en prydnad i vår nyrenoverade bastukammare? Jag brukar fundera på hur hennes vardag såg ut. Vilka sysslor gjorde hon? Vad kände hon inför flytten söder ut på 60-talet?

I mitt brev till 100-årsdagen berättar jag om huset, vad vi gjort och om mina upptäcktsfärder på vinden, i uthusen, i garaget. Fortfarande, efter sju somrar i huset, drar jag fram nya föremål som jag putsar och tar i bruk. Jag har tagit i bruk gamla möbler som jag hittat. Köksbord, sängar, bord, stolar, byrå och många trasmattor som fanns på vinden. Alla dessa möbler har sett betydligt mer av livet än jag själv gjort. Det känns både märkligt och fint.

De gamla föremålen ger mig en kontext, ett sammanhang. De berättar att det funnits liv i huset långt innan vi köpte det. Jag stiger in i en berättelse som inletts långt före min tid. I tidigare kapitel finns bland annat hon som nu fyller 100, efter mig kommer mina efterkommande och kanske många andra. Min uppgift är att förvalta den tid som tillfaller mig.

Jämför jag mig med 100-åringen är jag bara halvvägs genom livet,  må vara att jag inte tar något för givet om hur lång min egen tid blir. Men när slaombenen känns spagetti skänker det mig lite tröst, oberoende av om jag har (medel)ålderskris eller inte.

Och vad svarade jag 14-åringen?  Jag hann inte börja formulera ett svar innan han själv fnissade till och ruskade på huvudet.

”Nee. Du har nog inte tid för nån medelålderskris. Du är för upptagen. När döden kommer så kommer du att skaka på huvudet och säga ’ Jag hinner inte riktigt nu. Jag ska bara … ’ !”

Pamela Granskog
… som eventuellt lider av en (medel)ålderskris?

Som jag numera ser dem i slaombacken. Bakifrån.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spam protection by WP Captcha-Free