Från att i december ha gått in i en oviss framtid med undervisning på distans, gick vår skola denna vecka in i en oviss framtid med närundervisning. Känslan av overklighet som infann sig förra året i mars då vi för första gången inledde livet på distans, infinner sig igen av motsatt orsak. Visserligen bär vi alla munskydd och håller oss på avstånd ifrån varandra fortfarande, men vi är i samma rum och ser varandras kroppsspråk. Detta återseende är som ljudet av porlande bäckar om våren, livet rinner till igen efter en stelfrusen vinter.
Samtidigt är jag tacksam över den introverta tiden som COVID fört med sig. Det var och är en möjlighet för introspektion och att umgås med sig själv då inga yttre impulser i form av olika människors närvaro och tankar ständigt flödar omkring en. I vår familj har vi dessutom ”fastat” inför påsk, vilket inneburit att vi inte ätit socker under sex veckors tid. På något sätt bidrog den biten till att öppna upp för inre vädring eller vårstädning. Jag har inte blivit en bättre människa av det, men däremot en lite mer lyhörd människa i förhållande till mig själv. Jag tror att vi alla har stärkts i vår förmåga att glädjas över det lilla i vardagen. Just nu gläds jag över fysiska, konkreta lektioner där eleverna skrattar åt galna saker de skrivit tillsammans på svenska, eller deras muntliga presentationer som ”hur man bakar morotskaka” eller entusiasmen inför utmanande gruppövningar.
Kanske den här tiden också ger oss möjlighet att reflektera över vad som är väsentligt i tillvaron i ett vidare perspektiv: Nu har vi kunnat ändra radikalt på många saker i våra liv därför att vi blivit tvungna att stanna upp, tänka om, sluta tro att vi kan styra allting. Vi har blivit medvetna om hur beroende vi är av andra människor för att få energi och må bra. Naturen har visat oss att vi utgör en del av den, nu kan vi visa den respekten som den kräver för allas vårt väl. Det kommer att bli väldigt obekvämt, men det är det också när man börjar jogga för första gången efter att ha suttit inne på soffan hela vintern. Sedan brukar det gå lättare när man hittar rytmen och rutinen och till sist helt enkelt behöver det.
