Jag pratar med pappa i telefonen.
-När kommer du hem, frågar han som vanligt.
-Så snart gränserna öppnar, svarar jag som vanligt.
Det var så längesen vi sågs. Jag längtar hem. Till mina föräldar och till min släkt.
Och min pappa längtar efter mig.
Han har varit inlagd sjukhus men kommit hem igen. Han mår bra, säger han. Det är sol ute och mamma påtar i jorden.
-Sen får hon ont i benen. Hon glömmer bort att hon inte är tjugofem längre.
Vi pratar om sjukhusvistelsen. Det var första gången som pappa fick åka iväg ensam. Mamma brukar alltid följa med honom men nu satte pandemin stopp för henne.
Inga besök. Helt utelämnad åt sjukvården.
-De vet inte hur man flyttar mig, berättar pappa. De har inte lärt sig använda en ’returner’. Ibland tappar de mig.
Det hugger till i mig. Jag har hört det förr och jag vet att det inte händer varje gång. Men det är ett minne som etsat sig kvar hos pappa.
En stark känsla av hjälplöshet då han varit förlamad och utelämnad åt andra. Och blivit felaktigt behandlad.
Livet förändrades i en handvändning efter pappas stroke. Först handlade det om liv eller död. Sedan om att lära sig leva på nytt. Att tro och hoppas på ett friskt liv men bittert inse att det som varit inte längre är. Att nöja sig med mindre.
Att ge upp för att orka vidare.
Sommaren innan pappa fick sin stroke fick jag för mig att fotografera alla konstverk som han gjort. Träkonst var pappas stora hobby, hans terapi efter tuffa dagar som företagsledare inom stålindustrin.
Han snidade, svarvade, målade. Han hämtade idéer överallt. Och han hade öga för det vackra.
Varje påsk gjorde han ’årets tupp’. En del alster behöll han själv men oftast delade han ut dem som presenter.
Jag fotade allt den där sommaren. Bar ut träföremålen i vackra, för pappa viktiga miljöer. Det var sommar, sol och vackra hantverk. Ibland var med när jag fotade. Vissa saker visade han själv upp på fotona.
Stroken kom efter bärplockningsveckan hösten därpå. Det var en chock för oss alla. Men medan pappa ännu låg kvar på sjukhuset skyndade jag mig att få fotoboken klar. Det kändes viktigt för mig att dokumentera vem min pappa är.
Så att de som inte kände honom från förr skulle bemöta honom rätt.
Jag tog boken med mig till sjukhuset. Den låg där på sängbordet så att alla kunde bläddra i den.
När han kom hem låg den på soffbordet.
Jag visste det inte då, men jag vet det nu. Den där sommaren var pappas sista sommar som träkonstnär. Det var hans sista sommar i barndomsbyn. Hans sista sommar som frisk.
Att bli bemött för den man är kan säkert vara temat för den här bloggen. Att bli rättvist behandlad. Det är en utmaning som vi alla får kämpa med.
När min pappa rullas ut i dagrummet så sitter han där man lämnar honom. I de kläder man iklätt honom.
Om han sitter där länge så blir han trött och somnar. Då hänger han med huvudet. Kanske rinner det saliv från den förlamade mungipan. Kanske har det drällt sylt på skjortan.
Då är det lätt hänt att han blir bemött på ett felaktigt sätt.
För att hans tal är långsammare kan det hända att man inte orkar lyssna.
Eller litar på hans omdöme.
Sånt gör ont.
På samma sätt är det förstås med dig och mig med. Vi vill ju bli mötta som de människor vi är. Inte för våra titlar, examen, hudfärg, religion eller utseende. Utan som de unika människor vi med våra tankar och känslor är.
Och då finns det inget annat som fungerar än det som pappa lärde mig redan som barn:
Behandla andra som du vill att de behandlar dig!
