Jag pratade häromdagen med en kollega om hur man ska uppehålla känslan av nyfikenhet och förnyelse när man lär ut en så urgammal disciplin som yoga. Jag undervisar i meditation och teknikens rötter kan spåras i texter från innan vår tideräknings början. Till saken hör att man ju vill förbli traditionen trogen, även om jag är något mer modern i min stil än min egen lärare, som var en indisk munk vars hela vardag styrdes av uråldriga rutiner.
Den lösning jag kom att tänka på var att det är de små sakerna som avgör. Som med så mycket i livet. Jag läste för en tid sen en bok som heter “Myths of happiness” (“Myter om lycka”) av en forskare i positiv psykologi som heter Sonja Lyubomirsky. I den berättar hon bl.a. hur det i empirisk forskning har visat sig att det ofta inte är de stora sakerna i livet som avgör hur lyckliga vi är – människor blir t.ex. ofta förvånade av att märka att de snabbt vänjer sig med en förändring i livet som de tänkte skulle bringa dem stor lycka: efter en tid känns ett nytt jobb ungefär likadant som det tidigare och det nya hemmet behöver snart dammsugas det också.
Det här därför att när man undersöker vad vi människor går och tänker på om dagarna så är det oftast de små sakerna: vad vi ska äta idag eller att en kollega sade något roligt på ett möte eller att det var en himla tur att nästa buss dök upp så snabbt när man missade den tidigare. Lyubomirsky gör poängen att vi därför ofta springer efter fel saker för att hitta lyckan, vi tror att den kommer i formen av en stor förändring eller ett stort inköp. Det må låta som en kliché men det kan faktiskt vara mycket viktigare att stanna upp och lyssna på fågelsången på vägen till arbetet.
Och likadant är det med meditationen jag lär ut. Jag har lärt ut samma teknik i ett och ett halvt decennium, men det är de små variationerna i varje lektion som gör det intressant. Ofta är lektionerna ganska stillsamma sessioner, sällan är det väldigt mycket diskussion, så de små variationerna kan handla om miner, om huruvida eleverna ser intresserade ut eller trötta på att höra mig föreläsa om hur fantastisk meditationen är, men förstås också en oväntad kommentar – som från den medicinstuderande häromveckan som mätte sin puls under meditationen och konstaterade att den sjönk.
För att inte skriva mera om den märkliga lycka som väcks inuti när tankarna slutar springa efter de stora händelserna och tystnar och lämnar rum för de små nyanserna, inandningen som möter utandningen, stillsamheten i andningspausen och axlarna som plötsligt slappnar av och ramlar ner från öronen dit man tydligen i dagens stress hade dragit upp dem. Och efteråt när man öppnar ögonen och ser världen utan ett lager av måsten i sinnet och inser att skiftningarna i ljuset utanför fönstret är så vackra nu på våren även om det snöar där ute just när jag skriver det här.
Jan Rundt, timlärare och teamledare för kontorstjänster vid Helsingfors arbis
