Efter varje vinter som varit kall och snörik kommer samma fråga. Blir det takatalvi i år? Och ofta så kommer den, liksom ett brev på posten. Igår föll snön igen över Helsingfors, över spirande vårblommor och kvittrande fåglar. Det kan kännas som en förolämpning. Är det inte slut med kyla snart? Nu måste det väl ändå vara vår?
Kanske är en del av vår frustration sprungen ur det enkla faktum att vi inte rår på naturen. Vi har under de senaste decennierna blivit vana med att kunna styra och ställa. Det är vi som är herre på täppan. Det är vi som bestämmer. Och så kommer vädret och ställer till det. Det är en brutal påminnelse om vår egen litenhet i universum. Dessutom är det kallt och eländigt efter en lång vinter då kroppen hungrar efter värme och spirande grönska. Väder är också en tacksam ventil för andra frustrationer. Det är skönt att få utlopp för sin ilska på något som inte ger svar på tal. Alla har en åsikt, men ingen av oss kan göra något åt det. Och vädret ändras ju hela tiden, så alltid går det att knota åt något.
Likadant är det med vargen. Den påminner om att vi inte har total dominans, ännu. Likt sin urtida frände den sabeltandade tigern väcker den en djup, djurisk skräck hos många. Men till skillnad från vädret har vi möjlighet att bestämma över vargen, om den skall leva eller dö.Vargdebatten väcker alltid ilskna insändarskribenter till liv, och argumenten är alltid desamma.
När jag nu ser ut genom fönstret har den kalla nordan blåst bort snöflingorna. Nu är det inte längre vitt på marken, nu är det iskallt ute, och i lägenheten, av den hårda vinden.
Veckan fortsätter och dagar följer på varandra. Efteråt är det svårt att minnas vad som hänt. Det är som ett oavbrutet flöde utan synligt slut. För tiden går fortare nu, det är obestridligt. Färre saker fastnar i minnet, färre saker sticker ut. Är det då en enda transportsträcka? Nej, inte riktigt. Det är bara lite svårare att fånga nuet. Det virvlar förbi, just utom räckhåll.
Men, tänker jag, bara våren och värmer kommer blir allt annorlunda.
Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.
