Jag brukar promenera med min hund till en liten backe där vi båda känner oss som om vi inte är i stan utan i en avlägsen tallskog. Där finns allt som lugnar mina ögon: mosstäckta granitmassor, ljuvliga vintergröna lingonbuskar, döda gamla träd som tappat bark och ser så idylliska ut i sin gråa sammetlika nakenhet. Det är mitt lokala smultronställe och jag slutar inte undra hur det är möjligt att ha så himla fin skog 5 minuters gångväg hemifrån, mitt i ett växande stadsområde med metron, bullrig motorväg, nära gigantiska shoppingcenter som syns bra från toppen av backen.
Jag sitter på sten som hunnit värma sig i mjuka strålar av vårens sol och ser mig omkring. Ögonen följer efter brådskande bilar. Jag tänker på att det att roligt att ha någonting att skynda sig till. Någon, kanske. Hunden sniffar, undersöker spår av föregående besökare, båda mänskliga och vilda, och njuter av ett brett sortiment av käppar. Glädjen i det simpla ögonblicket störs när vi tar oss lite högre upp i backen och upptäcker massor av skräp. Papperslock och omslag från glasstrutar, matrester som tydligen nån gång varit marshmallowsrullar, en kartonglåda och några godispåsar. Skräpet har spridit sig från två eller tre «picknickställen», fastnat i det torra gräset, flugit till låga kvistar. Det är inte ovanligt att man kommer hit inte bara med sin hund utan också för att ha en improviserad picknick. Ganska ofta efter sådana träffar hittar jag trasiga glasflaskor och cigarettstumpar, till och med på vintern orkar man skräpa ner. Men då misstänker jag att det handlade mer om lite äldre älskare som kommit för att äta och dricka al fresco. Den här gången pekade allt på att det varit barn i farten, som ätit sockermat och lämnat allt såhär efter sig. Och det gjorde nästan ont.
Jag vet inte varför det är lättare att acceptera att tonåringar eller unga kunde ha gjort det än att det var barn, kanske i skolåldern. Kanske man tillåter att unga får vara lite upproriska, medan barn ska lyssna noggrannare på vad sägs om naturen? Pratar vi inte tillräckligt om hur viktigt det är att hålla rent i naturen? Använder vuxna fel ord, tråkar vi ut de små med våra moraliserande så att de som äter bara glass vill inte tänka på omgivningen? Jag ska inte generalisera och tror inte att det finns några tendenser till sämre miljömedvetenhet bland små finländare men det var en tydlig skillnad mellan det jag såg i min miniskog och det som jag träffar på i vardagen. När barn som jag jobbar med hittar en plastflaska i parken så kastar de den i roskisen direkt. Eller, inte alltid så direkt, först hinner de fråga oss vuxna ”varför ville man lämna rosk såhär?”.
Katja berättar om sina erfarenheter som människa, kvinna, immigrant, naturälskare, och den som inte tänker sluta lära sig.
