För några dagar sedan besökte jag en keramikkurs som jag väntat på så länge. Det var helt oväntat att kursen skulle bli av trots myndigheternas lockdown, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blir glad att komma dit och terapeutiskt kladda ner mig i två timmar. Jag bokade datum redan i december med tanken att läget säkert blir bättre i mars. Nå, livet vet ju alltid bäst. Orsaken till så tidig planering — för mig som växte upp i en stor stad i Ryssland är det tidigt att planera ett hobbybesök fyra månader i förväg — var också att kursen var populär och platserna fylldes snabbt. Men det handlade också om att just denna kurs erbjöds på engelska , och det var det verkligen inte alla kurser som gjorde. Naturligtvis fanns det inte ett ord om möjligheten att gå kursen på svenska på deras webbsida, men som min mamma skulle säga i sådana fall: skåda inte en given häst i munnen. Då jag kom för att betala kursen försäkrade jag mig att mitt datum var detta som innehöll handledning på engelska.
Ett kallt välkomnande
Så kom dagen, och jag gick dit, öppnade dörren som ledde till studion och sa «Hello» till läraren och andra deltagare. Hon tittade förskräckt på mig (eller, så kändes det i alla fall) och fortsatte på finska med viktiga instruktioner: här kan du klä av dig, där tar du tofflor på och var redo att lyssna. Eller ungefär så, för jag kunde inte riktigt förstå allt. Jag tänkte att om jag fortsätter svara henne på engelska så kommer hon ihåg att det kan finnas icke-finskspråkiga deltagare på kursen den dagen. Det hjälpte inte och jag var tvungen att säga högt «Sorry, I don’t speak Finnish, so can you, please, repeat what was said in English». Där i stunden tänkte jag att det blir fiasko: jag kände mig redan ovälkommen och delvis ignorerad och dessutom, här kommer jag att förstöra deras harmoni med min begäran. Läraren slutade prata, kastade en blick på mig igen, sa torrt «okej» och fortsatte sedan på finska. Inte händer det första gången med dig, du klarar dig ändå, tänkte jag för mig själv.
Jag slutade försöka förstå vad hon sa och hann ångra att jag kommit dit minst tusen gånger innan jag hörde henne säga: «I talked to other participants and they think we can hold the course completely in English». Då lyste ett leende upp under mitt munskydd. Det kändes helt onödigt att de skulle göra så men jag blev så imponerad och tacksam över det här beslutet. Jag var inte lämnad utanför även om majoriteten talade finska och kanske skulle njuta mer om deras lärare pratade samma språk med dem. Läraren, som hade ganska stark accent och uttalade vissa ord lite konstigt på engelska, fick mig att inse vilken stor betydelse mod har när det gäller kommunikation och växelverkan. Hennes operfekta engelska var det mest perfekta språket i den stunden för mig. Hoppas jag att hon förstod det.
Vardagsvinster
Det påminde mig om mina egna klumpiga försök varje gång jag uttrycker mig på något annat språk än mitt modersmål. Att ta ett steg emot det som man undviker är ett sätt bygga bron över en avgrund fylld med rädsla, oförståelse, irritation, otrevnad. Det måste man orka göra väldigt ofta före det slutar paralysera en.
Jag talar svenska som mitt andra främmande språk och jag känner fortfarande en ständig oro över att göra det fel. Även om det är väldigt självklart för mig att min svenska är långt ifrån perfekt använder jag den så mycket som jag bara kan för att prata och sköta allt som går att skötas på svenska här i Nyland. Jag misslyckas då och då. Men jag trivs mycket mera ändå. För att förstå och bli förstådd, detta är viktigare än smidigt tal, fina uttryck och komplexa strukturer. Självständighet och samhörighet är mina vinster för att välja vara operfekt. Vad annat kan man inte vinna då?
Katja berättar om sina erfarenheter som människa, kvinna, immigrant, naturälskare, och den som inte tänker sluta lära sig.
