På ett möte frågade en kollega oss alla i teamet vad vi behöver för att klara av kommande veckor och månader. Det fanns en lista med ord att välja bland. Mitt svar var hopp: hopp om att vi snart ska få umgås normalt igen med familj och vänner, hopp om att vi snart ska få träffa kolleger och samarbetspartner på riktigt och hopp om att få finnas till för och se varje studerande i ett riktigt klassrum.
Vi talar om allt nytt vi lärt oss under den här tiden på distans. Och visst har vi fått vara innovativa och också hittat nya sätt att ses, hålla möten och undervisa. Vi har inte ställt in, utan ställt om. Men vi kommer inte ifrån det faktum att vi har en skärm mellan oss, en skärm som i värsta fall gapar tom och enbart visar två initialer eller ett anonymt G för gäst.
Att en del studerande väljer att inte ha kameran på kan ha flera olika förklaringar och som jag ser det är huvudsaken att de verkligen kommer till lektionen. Men som lärare går ju undervisning ut på en dialog, ett utbyte och för mig känns det jobbigt att inte kunna se dem jag talar med. Jag känner en osäkerhet som jag inte känt på länge och blir påmind om hur mycket den direkta responsen i form av ögonkontakt och kroppsspråk verkligen betytt för helheten och planeringen. Jag har kunnat läsa av och anpassa innehållet och vid behov byta spår när jag märkt att något t.ex. är för svårt eller när vi alla behövt en paus.
Det är svårare att läsa av genom skärmen, speciellt en tom skärm. Men bortom dålig sikt anar jag ändå en misströstan och uppgivenhet som jag inte kan komma åt. Och jag känner mig handfallen. Ändå måste jag tro och hoppas att det här är övergående, att vi får komma tillbaka till en vardag av mänskliga möten. Jag hoppas då att jag minns den här stunden och vårdar varje ögonblick av fysisk närvaro.
En kollega sa häromdagen att vi nu om någonsin behöver mer humor. Och det är sant. Det gör gott att skratta tillsammans och det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet. Just nu behöver vi alla livlinor vi kan få för att hålla ut och inte förlora hoppet.
Annette Jansson, planeringsansvarig lärare i nordiska språk vid Helsingfors arbis
