I år tyckte jag att åttonde mars gick lite väl spårlöst förbi. Men folkmusiklaget Kvinnfolk spelade i alla fall på måndagskvällen och högtidlighåll på det viset gruppens födelsedag som var den 8 mars 1979. Ja, vi spelade, men det var faktiskt inget brott mot coronareglerna. Vi var hela 12 stycken men vi höll ordentliga avstånd för vi spelade online på Zoom, var och en vid egen dator.
På Åland har det väckt en del uppmärksamhet att Landskapsregeringen har slopat den jämställdhetsbonus som man kom överens om 2017. Alla partier var då med på att premiera de partier som lyckades ställa upp kandidatlistor med hälften kvinnor, hälften män. Nu säger man att eftersom det lagting som valdes då inte alls blev jämställt, tvärtom lär det vara det minst jämställda parlamentet i Norden, så var bonusen ett misslyckande och ska bort.
Det är kanske inte så svårt att räkna ut att de partier som nu sitter i Landskapsregeringen var sådana partier som inte ökade den kvinnliga representationen på sina listor och därför inte fick någon bonus. Och kanske är det därför som man hoppar över ett led i tankekedjan när man förklarar hur misslyckad bonusen var. För vems fel är det att bonusen inte resulterade i ett mera jämställd lagting? Ja, inte är det väljarnas fel i alla fall. De kan bara rösta på dem som är uppställda och det är förstås klart att om det inte finns kvinnor på alla partiers listor kan inte resultatet bli särskilt jämställt.
Häromkvällen sändes en tysk dokumentär i Kunskapskanalen som jag snubblade över när jag skulle byta kanal. Kvinnor som förändrar världen hette den och skildrade kvinnokampen i USA i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Kvinnorna levde då under ett system som är helt främmande för oss i dag: en gift kvinna hade ingen position i samhället överhuvudtaget. Att hon inte fick rösta i val var bara en detalj. Hon var helt omyndigförklarad och kunde inte agera på egen hand på något sätt. Hade hon ett arbete så var det mannen som lyfte lönen. De kvinnor som då började kämpa för kvinnlig rösträtt hade sannerligen inte någon lätt uppgift. En av de ledande kvinnorna i den kampen citerades för vad hon sagt innan hon dog: hon hade kämpat för kvinnlig rösträtt i mer än 60 år och hon skulle dö utan att ha uppnått målet. Tur att ingen då visste att det skulle behövas flera generationer för att få till stånd verkliga förändringar i kvinnornas situation och inte ens efter 120 år skulle verklig jämställdhet vara ett faktum! Hur kan det få vara så svårt!?
Om man jämför med USA för 120 år sedan är det förstås mycket bättre: jag får behålla min lön, jag får rösta i val och ställa upp i val. Ingen kan heller stoppa mig om jag vill starta en firma eller köpa ett hus. Men är det tillräckligt?
En av de flyktingar (en man) som har kommit till Åland de senaste åren förundrade sig över hur det kunde komma sig att det här fanns så många kvinnor i ledande positioner: stadsdirektören i Mariehamn är kvinna, polischefen var då en kvinna, lantrådet var kvinna och rektorn på Medis var en kvinna, ”Överallt är det bara kvinnor som bestämmer!?” Men jag ryckte åt mig ett par av de dagstidningar som vi regelbundet använde i undervisningen och bläddrade litet och hittade bilder på chefer ur näringslivet, från banker, försäkringsbolag och andra stora företag. Här har du männen, sa jag. Man kan fråga sig vem av alla de här som har mest makt. Och högsta lönen?
Siv Ekström
Rektor för Medborgarinstitutet i Mariehamn
