Visst finns det tillfällen i mitt liv då jag har lidit av att vara flicka – söt flicka.
Till exempel på lågstadiet då pojkarna jagade mig och min syster hem från skolan. Då vi med gråten i halsen sprang genom skogen till andra sidan där vi bodde. Och när fröken som redde ut saken sa:
-Det är inget att bry sig om. Pojkarna gör bara så för att de tycker om er. Ni är så söta.
Jag ville inte bli jagad och jag ville inte vara söt. Därför var jag noga med att inte gå på streck i korridoren. Det var nämligen en annan sak som jag ogillade. Golvet var rutigt i min lågstadieskola och korridoren som ledde till matsalen var evinnerlig.
-Den som går på streck är söt, var det alltid någon i min klass som ropade när vi begav oss till matsalen.
Jag hade bråttom till matsalen men jag vred mina fötter horisontalt för att de inte i misstag skulle trampa mellan två rutor, dvs på ett streck. Då skulle någon ha ropat:
-Karin är söt!
Och det hatade jag att höra.
Att vara fotbollsflicka var inte heller roligt. Jag tyckte om att spela, var snabb och kunde både dribbla och passa. Men det var bara min storebror som lät mig vara med och spela. På skolan var det otänkbart, flickor och pojkar spelade inte tillsammans.
Jag tyckte inte om att vara flicka på högstadiets kemilektioner heller. Där hade vi en lärare som gärna hjälpte flickorna att knyta förklädet. Jag tyckte inte om det sätt han hjälpte flickorna på.
Inte heller på restaurangskolan sommaren innan gymnasiet var det roligt att vara tjej. Där fanns en ung manlig elev som inte lät mig vara ifred. Han flirtade, kommenterade och råkade röra på mig när han gick förbi. En dag hade han kameran med sig och fotograferade mig. Jag visste inte vad han tänkte göra med bilderna och jag visste inte att det han gjorde var fel. Jag bara led och önskade att jag inte hade varit en söt flicka.
De här och många andra flickminnen väller fram när jag pratar med en kollega om en elev som bara vill leka med pojkar. Som inte vill använda klänning. Som inte vill vara flicka. Och som kallar sig för något annat än det hon heter.
Vi pratar om identitet och om rätten att få vara den man är. Om flickors rätt att vara pojkiga och pojkars rätt att vara flickiga. Om hur fel de där orden är och om hur viktigt det är att skolan ser Människan. Hur viktigt det är att vi som fostrar stärker det som finns inne i människan så att hen törs vara sig själv. Just sådan hen är. En flickig pojke eller en pojkig flicka. Orden är fel men tanken är rätt.
Visst finns det tillfällen under min uppväxt då jag har lidit av att vara flicka. Men jag har aldrig önskat att jag skulle vara pojke. Jag har njutit av att vara kvinna, hustru och mamma. För mig har det varit själva livet. Men jag ogillar ännu tillställningar som är ämnade enbart för män eller enbart för kvinnor. Jag förstår sällan vilket mervärde sådana ger. De bästa stunderna i mitt liv har jag delat med människor som sett mig sådan jag är.
Utan förutfattade meningar.
Utan könsroller.
Utan baktankar.
Som människa.
