Om en dryg vecka har det gått ett år sedan samhället stängde ner första gången på grund av coronapandemin. Vi firar ett-årsjubiléet med att gå in i en ny lockdown.
I Finland har vi hittills haft rätt få sjuka och döda men å andra sidan börjar det finnas allt fler människor som känner sig ensamma. Hur det påverkar vårt land i långa loppet, vet vi inte ännu. Inte heller vet vi hur arbetslivet kommer att utforma sig; hur många företag går i konkurs? hur många nya uppstår?
För mig personligen har det varit ett påfrestande år både på det professionella och det privata planet till följd av coronan. Samtidigt kan jag konstatera att det skulle ha varit ett väldigt påfrestande år i varje fall, med eller utan COVID-19.
Jag kan nämligen inte göra någonting åt faktumet att min starka, klartänkta och positiva mamma blivit en ängslig, trött och virrig åldring. Processen inleddes så klart inte för ett år sedan, utan har pågått i flera år redan: symptom, diagnoser, smärtor, medicinering, obehagliga biverkningar av mediciner, sjukhusvistelser, återhämtningar, allt i ett oändligt kretslopp. Skillnaden nu är att en tydlig återhämtning inte riktigt vill infinna sig på samma sätt som tidigare. Hon är trots allt 84 år gammal. Men min pappa är också 84 år och han både ror, cyklar och fixar i trädgården på landet och behöver träffa människor för att diskutera världshändelserna. Fram tills för en månad sedan tog han hand om min mamma dygnet runt varje dag hemma, med lite avlastning en vecka per månad sedan i höstas.
Min mamma kunde ha varit lika pigg och aktiv som min pappa fram till 84. Hon har ätit någorlunda mångsidig och hälsosam mat, rört på sig skapligt regelbundet precis som han. Dessutom har hon alltid valt att se det goda i det lilla. Hon har därmed också haft förmågan en resa sig flera gånger, trots motgångar i livet. När det kommer till hälsa, är livet helt enkelt inte rättvist.
Nu är hon alltså på sjukhus för utredning om hur hennes (var)dagliga vård ska utformas och hon har periodvis fruktansvärd hemlängtan. Få av oss känner oss hemma på ett sjukhus, men en del av orsaken till att min mammas hemlängtan är så stor, är därför att hon antagligen aldrig kommer hem igen mer än för några dagar i så fall.
Det här är ingen originell beskrivning av när en människa blir allt tröttare av att krämporna bara blir fler och fler eller svårare och svårare. När det drabbar en själv eller en närstående blir det ofrånkomligen en högst personlig angelägenhet. En mamma är inte vem som helst i ens liv och därför följer min mamma och hennes hälsotillstånd med mig i bakgrunden överallt, som en osynlig mantel omöjlig att ta av sig, vare sig jag vill det eller inte.
Trots coronan och min mamma, sitter jag ändå inte här och känner mig fullständigt utmattad och nedstämd när jag ser tillbaka på det gångna året. Tack vare coronan känns varje möte med mina vänner lite som en fest och vi har insett att vi gärna kommer att ordna träffar utomhus i fortsättningen också, inte lika ofta, men som ett trevligt alternativ. Jag har börjat förstå min oro för mina barn som är ute i världen: Jag litar på att de klarar sig, men jag har stundvis svårt att vara utan dem och då blir jag orolig. I mitt arbete som språklärare har jag ännu en gång fått jobba med människor med vitt skilda mål och behov. Det är lika spännande varje år. Dessutom har min egen hälsa blivit mycket bättre nu. För ett år sedan var jag ännu omtumlad efter operationerna och strålbehandlingarna året innan, då jag diagnosticerades med bröstcancer.
Inför de skärpta restriktionerna nu liksom för ett år sedan, är årstiden till stor tröst och hjälp. Det blir ljusare och varmare hela tiden och alltmer fågelkvitter hörs i buskar och träd. Jag gör som min mamma, jag väljer att se det goda i det lilla.
