Vi spänner fast monona och går mot hissarna. Snön knarrar under fötterna och isparkeringen är öppen. Här firade vi nyår i ungdomen och låg på isen och såg på tjärnorna. Nu, tjugo år senare är vi här igen med barn och stuga och hela köret. Vi åker i bekanta backar och ser samma skogar och sjöar från toppen av backen.
Allt är som förr och ändå inte. Rädslan är där, hela tiden, och också den lilla skammen att vi åkte iväg. Visst fundrade vi om och när man kan åka, ska vi kanske avboka, är det oansvarigt att åka. Nu kan man ju skida i Nyland också, varför behöver vi åka norrut.
Men ändå så åkte vi iväg och känner oss nu lite skyldiga. Så vad gör vi då med den lilla skammen? Kanske den hela tiden får oss att tänka på att använda handrengöringsmedel och masker. Att inte gå in eller träffas hos kusinerna som bor i en stuga på samma gårdsplan. Sitter på axeln och viskar vilken risk vi tar.
Här känns det som att företagarna försökt ordna på bästa sätt. Skiduthyrningen har trafikljus som meddelar när det är tillräckligt få inne i byggnaden så att nästa kan gå in. Restaurangerna har ordnat uteservering. Många grillar i backens vindskydd och hissköerna har långa mellanrum.
Än så länge lever vi i hoppet att allt gått bra. Att ingen blivit smittad eller att vi smittat någon. Vi vänder hemåt i hopp om att den lilla skammen har lett våra val så att vi på bästa sätt försökt skydda andra och oss. Men kanske borde den lilla skammen ha fått oss att ändra planer, avboka och stanna hemma. Kanske vi får oss för detta, vem vet. Och det är kanske det som är svårast med den lilla skammen, hur ska man balansera, var ska gränsen dras?
