Lära för livet eller lära av livet?

Karin

När oron växer

19 feb , 2021, 18.03 karinihalainen

 
I pulkabacken.

En av fördelarna med att vara rektor på en liten enhetsskola är att man har väldigt nära kontakt, väldigt länge med sina elever. Man får vara med på deras skolväg i minst tio år. 

Får se dem komma till förskolan, hand i hand med sina föräldrar.

Lite ängsliga.

Ganska stolta.

Med nya ryggsäckar och jättefina penaler.

Lär sig deras namn och då och då få förtroendet att höra deras berättelser. Vad de har gjort. Vad de har fått. Vad de gillar och vad de inte tycker om. 

Ibland tröstar man dem när de slagit sig.  Tvättar deras skrubbsår och sätter plåster på dem. Reder ut några bråk och står på deras sida när någon varit dum. 

Och alltid då och då, nästan varje dag, får man en liten kram. Små armar runt benen eller midjan. Ofta bakifrån, då man minst anar det.

Glada tillrop när man ses i skolhuset och ett blygt leende när man möts på varuhuset.

Under våra gemensamma skolår hinner eleverna tappa sina tänder (som packas in med pappershanddukar i skolväskan och skickas hem) och lära sig åka skridskor. De får bästisar och hamnar i slagsmål. Föräldrarna byter partners och bildar nya familjer. De får husdjur, nya halvsyskon och flyttar till annan adress. De skaffar hobbyer, lär sig spela instrument och kommer i målbrottet. De får finnar, fett hår och börjar lukta svett.

Och med åldern växer deras revir. För de flesta går det bra. De är starka och trygga. Vet vad de vill och får det stöd de behöver.

För några går det sämre. De klarar inte av alla val de ska göra. Allt ansvar de ska bära. De väljer fel och hamnar snett.

Då blir det bekymmer. Samtal. Elevvård. Samtal. Barnskydd. Polisen. Samtal.

Oron växer. Man vill så gärna hjälpa.

För man ser man ju fortfarande den lilla förskoleeleven i den där jobbiga tonåringen. Man minns deras skrubbsår och hur de rodnade när de skulle uppträda inför hela skolan. Man minns deras glädje och man minns deras kramar. Man vet hur mycket kapacitet de äger. Och man vet att de vet vad som är rätt och vad som är fel. Och att de kan knyta sina egna skosnören.

När oron växer och det är svårt att hjälpa, då ser man inte en jobbig elev. Man ser en förskoleelev som blivit stor. En kär människa med en lång gemensam historia.

Och helst av skulle man då vilja ge tillbaka någon av alla de där kramarna som glatt en under gångna skoldagar. Man skulle vilja titta sina eleverna rakt in i hjärtat och säga så att de aldrig glömmer:

Jag tycker om dig.

Precis som du är.

Som du alltid har varit.

Var den du är. Det räcker.

, , ,

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spam protection by WP Captcha-Free