Lära för livet eller lära av livet?

Katya

Nyfikenhet som inte hjälper

8 feb , 2021, 11.01 katya

 

För att vara helt ärlig planerade jag att skriva om något helt annat, men det har hänt en hel del sedan dess och jag kunde inte låta bli. Long story short, för några dagar sedan fick jag veta att en av mina goda och kära vänner, någon som jag känner sedan många år, försvunnit utan att säga vart hen var på väg, utan att ha med sig något kommunikationsmedel, egentligen, utan att planera en flykt alls. Min egen oro började före det värsta scenariot blev verklighet. Den började när hen slutade svara på mina meddelanden. Vi bor i olika länder och brukar chatta mycket då och då under veckan, fråga om läget, dela de senaste idiotiska situationerna från våra liv, skratta åt oss själva och åt vad som händer i världen och bara vara till glädje för varandra för att det finns för mycket annat att bekymra sig om. Men då tänkte jag att vi alla har rätt att ta paus från digitala kanaler och hen tar bara sin detox-stund och snart dyker en notifikation upp att det kommit ett annat fånigt mem från hen. Men det hände inte.

Om jag får hoppa lite framåt vill jag säga att nu är hen säker, trygg och i goda händer. Jag andas fortfarande ut när jag tänker på detta.

”Bedöm oss inte för vår nyfikenhet”

Det som jag vill berätta är dock inte om försvinnandet i sig (även om det kom som en blixt från klar himmel för alla som kände den personen och, personligen, något jag inte har bearbetat färdigt än) utan mera om det som hände efter att första ropet på hjälp kom ut och publicerats i sociala medier. Det var en kort text som handlade om var och när man sett hen sist och vart hen kunde vara enligt hens vänner. Inlägget listade några favoritplatser och områden i naturen, detaljer om utseende och information om bilen som hen körde, samt några bilder. Det nämndes också att en polisanmälan gjorts, då det var risk att den försvunna kunde befinna sig i fara. Ju mer inlägget delades, desto mer konstiga kommentarer fick det. Folk slutade inte prata om vad som egentligen hänt som får någon att springa bort från sina nära, varför beskrivningen var så otydlig, var hen påverkad (nej, det var hen inte och under press var man tvungen att lyfta fram det här faktumet och redigera inlägget så att det inkluderades också). Man gick så långt att kalla sökandet för en jakt på hen. Några tillade att det var i människornas natur att vara nyfikna och det är helt okej för obekanta att vilja veta «sanningen» ifall man väljer att offentliggöra inlägget med begäran om hjälp. En del andra undrade varför hens nära ville förstöra hens rykte genom att publicera ett så känsligt upprop. Så logiken bland dem som ifrågasatte uppropet gick ungefär så här: vi känner ej den personen men vi vill skydda hens privatliv och rykte genom att yrka på att få veta mer privata detaljer som inte är viktiga för det gemensamma målet – att hitta hen.

Viktigt att vara taktfull

Olika känslor kokade inom mig i de stunder jag läste dessa kommentarer men främst ville jag förstå vilken betydelse alla sådana helt privata detaljer har för ett framgångsrikt sökande när varje timme spelar roll. Jag undrade också vad som kunde hända ifall den som man söker efter var påverkad (jag vill upprepa att det inte stämde i vårt fall men det finns hur många sådana situationer som helst annars). Gjorde det den personen mindre förtjänat av hjälp, eller? Behövde vi på riktigt förklara något för att göra meddelandet mer trovärdigt i någons ögon? Det tror jag inte.

Ja, man är nyfiken till sin natur och utan den egenskapen är det svårt att kunna tro på livslångt lärande, men likväl finns det en stor skillnad mellan nyfikenhet och okunnighet maskerat som nyfikenhet. Eller med någon annan mörk känsla som leder till att en vill spekulera eller avslöja. Men för vems skull då? Jag funderade på vad som kunde bidra till det. Är det vår masskultur som tillåter att man så lätt börjar skvallra och till och med främjar det? Är det någonting egoistiskt som att få uppmärksamhet när den är riktad mot någon annan?

Jag har inte hittat ett slutligt svar på vad som gör det så svårt att ta hänsyn till andra och att tänka på vad andra går igenom, men så kom jag ihåg en diskussion på jobbet. Någon gång då vi diskuterade om saker som vi, dagis vuxna, vill att barn ta med sig när de slutar, skrev vi på A2-papper, bland annat att «visa hänsyn till andra». Livet som vuxen visar att det är extremt viktigt då obetänksamhet och fördomar leder till samma resultat. Att man förlorar en bit av sin mänsklighet.

Katja berättar om sina erfarenheter som människa, kvinna, immigrant, naturälskare, och den som inte tänker sluta lära sig

, , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.