När vi kommer ut på en myr och ser fjället i bakgrunden stannar 14-åringen.
”Det var vackert”, säger han.
”Kanske du har börjat tycka om längdskidåkning en aning?” frågar jag försiktigt.
”Nå, när man tvingas göra något man inte tycker om tillräckligt många gånger lär man sig småningom tycka om det”, svarar han lite torrt.
Faktum är ju att jag förstår honom exakt. Enda skillnaden är att han kommit fram till slutresultatet 30 år snabbare än jag själv.
Som barn skidade vi rätt mycket. Mamma och pappa tog oss med till Ylläs i början av 80-talet och sedan dess har jag inte genomlevt en enda vinter utan att besöka Ylläs eller stå på skidor. Det var inga korta turer vi gjorde då. Den längsta turen kring fjället låg väl på ca 35 km. Men pappa minns livligt hur min egen skidning korrelerade med mitt humör. När såväl humör som hastighet sjönk gällde det att ta fram chokladen som fanns i fickan och locka mig vidare.
Småningom fick längdskidning ge vika för slalom och det är först i vuxen ålder jag lärt mig uppskatta längdskidning (på nytt). Sonen, som allra helst står på slalomskidor, är ändå snabbare i sin utveckling än sin mor.
Fortsättningsvis får jag kämpa med dottern. För henne är slalomskidor ”vanliga” skidor. Längdskidorna kallar hon ”de långa och smala”. Mina metoder är diskutabla och kan ifrågasättas både pedagogiskt och moraliskt. Imorse förhandlade vi. Jag fick henne med på en skidtur och i gengäld fick hon en kompisövernattning. Båda vann, även om hon inte var glad när jag tvingade henne två varv runt banan.
Med andra föräldrar har vi diskuterat gränsdragning mellan att ha roligt och ta ansvar. Vad gör man som förälder om ens barn mitt under spelsäsongen säger att hen inte vill delta i träningarna/matcherna för att hen inte tycker att det är roligt? Vad svarar vi då? Att det är ok? Att det går att ta en paus och fortsätta senare om det känns så? Att man i lagsport har ett gemensamt ansvar? Att man endast kan sluta när säsongen tar slut?
Jag har inte ett klart och enkelt svar. Varje fall är individuellt och unikt. Däremot tänker jag att det också är ett föräldraansvar att fostra till uthållighet.
Och under tiden varvar jag slalomdagarna med att lassa in mera choklad i fickorna och släpa ut ätteläggen i skidspåret. För man kan lära sig att tycka om något, sa min son.
Pamela Granskog trivs numera med alla sorters skidor
