Livet är fullt med förändringar och växlingar och även som vuxna har vi växtvärk. Vi växer ihop, vi växer ifrån, vi växer ur skorna, vi växer in i vår nya roll. Som liten vill man gärna växa, även om växtvärk förstås är tråkigt. Som vuxen kanske man tvingas växa, genom livskriser eller svåra val. Att växa är ju lite synonymt med att utvecklas.
Egentligen är hela livet en enda växtvärk. I förhållanden växer vi ihop och ifrån, och där om någonstans, kan det finnas växtvärk. Många förhållanden slutar med att partnerna växer ifrån varandra. Efter min egen separation tyckte jag det var svårt att veta var jag stod, hur mycket jag var jag och hur mycket jag hade vuxit ihop med min parter. Jag var tvungen att omdefiniera mig själv eftersom jag ju inte var densamma som jag var före vi två hade vuxit ihop, men vem var jag utan den person som jag vuxit ihop med?
Det gjorde både ont och gott att hitta tillbaka till den jag var och ville vara som en singel i mina sena tjugonde levnadsår. Jag var själv, inte fastvuxen i någon annan. Men nu har jag igen, i början omärkt och kanske mot min vilja, vuxit ihop och ja, till och med jordat mig med en annan person. Och det är fint, det är fint att få integreras i varandras liv mera och mera. Vi gjorde allt på ett år, hällde växtextrakt i venerna och gifte oss, flyttade ihop som nyfamilj och så köpte vi också en gammal gård. Och visst har vi haft växtvärk och tappat bladen och ibland haft lite svårt att andas då sammanväxten blivit för intensiv. Men det sägs att också lyckan har sin växtvärk, och det tror jag.
Växtvärk förknippas ofta med något negativ, men förutom den fysiska smärta som barn kan orsakas så tror jag växtvärk hos vuxna kan vara ganska bra. Att vara tvungen att gå in i nya situationer är svårt och utmanande, men det gör ofta att vi tvingas växa lite grann. Vi ser nya perspektiv och kanske vi också ser livets mångfald, skörhet och skiftningar ännu starkare, just där mitt i vår växtvärksfas. Eller om inte mitt i, så åtminstone efteråt.
