Kölden som råder i Finland just nu har inte sett sin like på många år, i alla fall vad jag minns. När jag vaknade idag var det frost på insidan (!) av rutorna till sovrumsfönstret. Det kanske säger mer om hur välkonstruerade fönster sovrummet har än om hur kallt det är, men ändå.
Mängden snö är ju också rentav komisk. De som bor i egnahemshus och inte tidigare under dessa corona-tider fått röra på sig, har nog fått sin dagliga motion nu i och med allt skottande. På bilden ovan kan ni se den trånga gången till bastun på min gård.
Genast när man ser dessa mängder snö, går tankarna ganska naturligt till barndomsnostalgi (för mig det ljuva 90-talet), då jag åtminstone minns det som att snörika vintrar var betydligt vanligare. Men inte bara snön, utan också kylan blev nostalgisk. Man brukar ju säga att luktsinnet är det starkaste när det kommer till att uppväcka minnen, men jag skulle hävda att känselsinnet inte är långt efter. Igår kväll när jag trots allt behövde ta mig ut för en kort promenad, började jag frysa på ett underligt bekant sätt. Jag funderade en stund tills jag insåg att jag inte frusit på detta sätt sedan just de vintrarna i barndomen, när jag kunde vara ute många timmar i kylan och åkte pulka och rattkälke med mina vänner.
Plötsligt kom alla minnen från de vintrarna vällande in i huvudet. Vilka tider det var, vilken frihet från ansvar, vilka fartfyllda lekar, vilka kalla fingrar och tår… och vilken idiot man var som barn också. Där jag bodde hade vi en motionsbana som barnen i trakten också använde som pulkabacke. Den var riktigt trevlig, förutom ett problem: Den var inte särskilt brant. Bredvid backen fanns däremot en gränd, en helt vanlig trafikerad gränd upp till rader av egnahemshus, som jag och mina vänner istället valde att åka i såklart. Vi hade åtminstone vett att välja en av oss som fick stå nere i korsningen vid botten av gränden och se till att ingen åkte full fart in i en bil, men jag är ändå alldeles förbluffad över hur vi kunde tänka att detta var en bra idé.
I dessa tider är jag mer försiktig, men till pulkabacken tar jag mig oavsett ålder! Då det inre barnet vaknar till liv, vare sig av synen av snö eller känslan av kölden, ska man bejaka det.
Peik Holländer
