För några dagar sedan var jag hos min vän som bjöd mig på sin Coronatrygga födelsedag. Tanken var att bara hon och en gäst var närvarande under en viss tidpunkt och vi inte skulle träffa kommande gäst före vår tid tillsammans tog slut. Det visade sig vara en väldigt intim stämning som gjorde att vi kunde prata om saker som man sällan tar upp på födelsedagsfester. Bland annat var det saker som oroat oss, som vi inte klarat under året och samtidigt om sådant som hjälpte oss att gå genom de mörkaste stunderna utan att tappa hoppet eller åtminstone att kunna fortsätta framåt. Plötsligt upptäckte vi att en sådan silverkula för oss var att vi ville omge oss med olika slags växter. Vi delade våra succéhistorier om hemväxter vi kunnat återuppliva, om sällsynta sorter vi hittat online, om några som vi fick från våra mindre framgångsrika vänner. Nästan samma dialog hade jag med en annan vän som är en rak motsats till den som bjöd mig hem. Vad är det då egentligen som lockar oss, som är så olika, att vi fascineras av dessa gröna konstiga varelser? Är det bara en ren visuell lösning för en mysigare omgivning eller någonting mer psykologiskt då vi väljer att spendera tid bland krukor?
Intresset för växter och odling har vuxit enormt under Coronaåret 2020, både i Finland och utomlands. Växthus har rapporterat att de under våren inte klarade att möta det stora trycket från konsumenter. Sociala medier översvämmades med bilder av skott och folk delade glatt tips om vilken tomatsort som trivs bäst på balkongen. Jag var själv en av många som hittade mycket glädje och frid medan en fuktig kolsvart mylla smutsade ner mina händer varje gång jag omplanterade en ny växt hemma eller förodlade frön. Ironiskt kanske, men ett halvt år efter att pandemin slog till fick jag på min egen födelsedag ett kort som deklarerade: “Jag behöver ingen terapeut, jag delar med mina växter”. (I don’t need a therapist, I talk to my plants). Ju mer jag har dykt ner i trädgårdsvetenskap desto starkare blev den inre frågan varför just det här blir så lugnande och därför tilltalande?
Det finns numera forskning kring naturens och växters förmåga att sänka adrenalin-nivån, hög hjärtfrekvens och blodtrycket hos människor som befinner sig nära dem, man vet till och med att taktila upplevelser av att röra i jord aktiverar vårt parasympatiska nervsystem. Det förklarar tydligt varför vi söker mer tid med våra långa, klumpiga, lövrika och vasskantiga tysta vänner. För mig personligen handlar hela grejen om att kunna samarbeta med naturen och välja att lyssna, observera, märka och agera enligt små, nästan osynliga tecken som växter ger oss då de slutligen ger nya blad även under årets mörkaste tid.
Ekaterina Portnova
