Lära för livet eller lära av livet?

Johanni

Konstig tid

11 jan , 2021, 11.05 Johanni

 
Så kom snön.

Det där med tid är konstigt. Året byts ut, och vi talar om ett nytt år, och förra året. Som om tiden stannade vid sista december och paketerats in, för att börja på ny kula första januari. Kanske är det vårt sätt att hantera det obegripliga, tidens flöde. Som om det finns ett före och ett efter. I vissa fall är det ju verkligen så. Ta det här med snö till exempel. Plötsligt har vi fått snö i södra Finland, något jag och många andra gått och längtat efter länge. Den mörka tiden känns så mycket mörkare när snön inte finns där. I flera månader har det talats om detta från och till. Väderleksrapporterna har också utlovat snö flera gånger, utan att det kommit en enda flinga.

Vad händer då med all längtan, all frustration över den uteblivna snön? Nu har vi den ju, vi fick det vi längtat efter. Var längtan onödig, överflödig? Var det en del av processen som gjorde snöglädjen så mycket större?

Som vi tar för givet

Efter några dagar har snön blivit vardag, något vi tar för givet. Nästan som om den funnits där hela tiden. Kanske börjar vi då längta efter våren. En vinkel på det här är kopplingen mellan längtan och behovet av förändring. Det är möjligt att sånt här förstärks när vardagen påverkas så starkt som den gjort under pandemin. Behovet att det skall hända saker, att vi skall uppleva saker. Så mycket är stillastående. I en tid som präglas av snabbhet är detta ovant. 

Inget består

En annan sak som är konstig är att förstå att inget består. Snön kommer och går, det har vi vant oss vid. Men att människor försvinner, det är obegripligt. Min moster gick bort i höstas, och hon dyker fortfarande upp i mitt huvud då och då. Jag läser Juha Hurmes Niemi och får en konkret påminnelse om hur flyktigt allt är. Egentligen är du och jag, och nu, undantaget. Det är också omöjligt att omfatta. Det är så konstigt att det går inte ens att tänka på någon längre stund.

Vad vi har kvar

Det heter att det värdefullaste vi kan ge varandra är tid. Med ålder kanske den insikten fördjupas. Jag fyller år idag, och det brukade vara en stor händelse. Jag gillar presenter, lite fest, en tårta, vänner. Det har jag alltid gjort. Festdelen gillar jag fortfarande, de stigande åren mindre. En gång i tiden var 11 januari något att se fram emot, att lite längta efter. Ett välkommet avbrott i vardagen. I tonåren hade jag också bråttom att bli stor, vuxen. Varje år gjorde mig lite vuxnare.
I något skede svängde det där. Jag firar väl fortfarande, men inte med samma glöd, inte med samma längtan. Kanske har jag blivit mindre jag-centrerad. Om det nu är det det handlar om.

Osynlig växt

Jag vill gärna tro att jag blir visare med åren. Att jag lär mig, och förändras. Jag hör till dem som tror att lärandet är en långsam process. Det är lockande att tänka att i denna snabba tid kan också lärande optimeras, försnabbas. Det tror jag inte på. Gränssnittet kan förnyas och göras mer attraktivt, men kärnan, lärandet, är som när vi planterar ärtor i jorden och vattnar dem. Det tar tid för skotten att växa. Det växandet är svårt att få syn på. Vi kan se ett före och ett efter, men inte själva växandet. Lika lite som vi ser våra barn växa. Tills vi en dag märker att de förändrats, blivit vuxna. Så fort gick det. 

Imorgon kommer mera snö, lovar meteorologerna. 

Johanni

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.

, , , , ,

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spam protection by WP Captcha-Free