På årets mörkaste dag låter jag mörkret svepa sig runt mig och vårt hus som en mjuk, skön filt. Det är en signal om stillhet, tid för eftertanke och reflektion; att bara vara och möta mörkret som det lugn det också är. Det är mäktigt med mörkret ute på landet långt ifrån den gatubelysta staden. Konstigt nog kan jag ibland se mer i det mörkret än vad jag gör på en upplyst gata. Det blir liksom lättare att urskilja det djupmörka från det svagt ljusa.
Med ett år som detta fyllt av omställningar, omplaneringar, avbokningar och frånvaro av naturliga kramar i många sammanhang, kan just en så´n här dag få bli ett rum att krypa in i och vila i helt enkelt, som en lång inandning. Det är en dag till för att ligga på soffan och låta tankarna vandra mellan idéer på julklappsrim och återblickar på hösten, tankar kring familjen, jobbet, vännerna och det som känns viktigt just nu. En paus efter första delen av den mörkaste tiden på året, innan övergången till den andra delen av denna tid.
Vi ser så ofta mörkret som ett slags fiende vi måste betvinga med hjälp av lampor och lyktor i träd, buskar och längs balkongräcken. Visst är det onekligen trivsamt och rentav vackert det också, men att se mörkret kan samtidigt vara så mycket vackrare än vi tror.
Jag blir lika överraskad varje gång någon för på tal att flera hundratusen finländare normalt reser utomlands den här tiden på året. Det är en ansenlig del i ett land med fem miljoner invånare. Men det finns också många som inte åker söderut varje år, somliga väljer det; andra har inget annat val.
Min familj hör till de priviligierade som kunnat välja och har några gånger valt bort Finland över jul. I år har vi inlett julfirandet med att vänta ut karantäner och coronatestresultat, innan vi kunnat dra efter andan och njuta av att kunna krama våra vuxna barn som återkommit från utlandet. Vanligtvis har vi ett eller ett par barn hemma samtidigt, därför är det extra underbart att få ha alla samlade om än för en kort tid. På årets mörkaste dag 2020, tänker jag över att samvara och samtala med och krama familjen och även goda vänner, är nyanser av ljus och mörker som jag behöver och som får mig att känna att jag lever.
