Jag gjorde ett tappert försök i början av vårt gemensamma liv. Tidigt på morgonen tassade jag upp, drog på mig ett vitt linne, tryckte en gammal krona över hjässan och skred in i rummet. Tanken var att sjunga och deklamera en vacker luciadikt, men jag kom inte speciellt långt.
”Fortsätt bara. Det går nog bra till slut”, sa maken uppmuntrande från sängen. Men det hjälpte inte. Lucia vek sig dubbel i en fnissattack alltmedan tårarna sprutade.
Trots min makabra insats som lucia är jag oerhört lättrörd när jag ser en lucia skrida in, spelar ingen roll om lucia är ung eller gammal. Det är lika vackert och berörande varje gång. Förutom när jag själv är inblandad.
Det började antagligen i Rovaniemi i slutet av 90-talet. Kören åkte norrut lagom till Lucia för att uppföra Juloratoriet tillsammans med Lapplands kammarorkester. Den ena dirigenten och jag inspirerades antagligen av mörkret i norr och tyckte det var vår uppgift att sprida ljus och hålla liv i traditioner. En sen kväll på hotellet var vi redo. Killen i hotellreceptionen hade helt tydligt inte tidigare mött en lucia, åtminstone inte på nära håll. Jag tror inte han förstod speciellt mycket av vårt snack om en finlandssvensk tradition, men han såg glad och lättad ut när vi skred vidare. Å andra sidan var vårt luciatåg en uppenbarelse. Hälften av ljusen i kronan hade slocknat och längst bak hade ett ljus lossnat från själva kronan och spretade rakt ut. Sången gick antagligen bättre än diktläsningen. Men mest oroliga var vi för en av tenorerna i publiken. Han lät som om han drabbats av falsk krupp. Så svårt hade han att få fram andan efter vårt uppträdande.
Vi gjorde också några tappra försök hemma i Helsingfors följande år. Vid 6-snåret ringde vi på hos bekanta. En del var piggare än andra. Systersonen, kring 7 år då, satte sig kapprakt upp i sängen, stirrade och utbrast ”MOSTER”. Sen damp han raklång ner i sängen igen.
I början av mitt moderskap gjorde jag ytterligare några ihärdiga försök. Men efter att stjärngossen tryckte ner luciakronan över sin strutmössa, lucia slocknade mitt under ett uppdrag och kronan sprack i två delar förstod jag att ge upp.
Jag ska nöja mig med att beskåda mitt facebook-flöde som dignar av bilder på små lucior som skrider omkring, tindrande stjärngossar och mödrar med hulda leenden och glitterband i håret. Och jag ska stillsamt säga till mig själv att det är önskvärt att lucia och jag håller avstånd.
Vi ska båda göra det vi är bäst på.
