Jag sitter i fostrande samtal med en elev från de lägre klasserna. Hen har tagits på bar gärning efter att ha stoppat kompisens mobil i sin egen väska. Vi pratar om det som har hänt men eleven blånekar.
-Nej, jag har inte gjort det.
-Jamen, dina kompisar såg ju att du gjorde det.
-Nej. De ljuger.
Vi söker de nya trumpinnarna. Ingen vet var de är. Eller fjärrkontrollen till stora teven. Bollen till fotbollsspelet.
Saker försvinner och när vi frågar var de är så får vi inga svar. Ingen har rört dem och ändå är de borta.
Någon skrapar bort bokstäver från skolans dörrar. Målar med lera på ytterväggarna. Kissar i papperskorgen eller fyller toaletten med tvållödder.
Vi försöker ta reda på vem den skyldiga är men lyckas sällan.
Jag känner mig hjälplös.
Vart har sanningen tagit vägen?
Jag växte upp övertygad om att det fanns någon som såg allt jag gjorde. Även mina tankar och innersta känslor.
Att ljuga var fel. Om man hade gjorde något tokigt så var det bättre att erkänna än att blåneka. Att inte stå för sina fel ansågs göra saken ännu värre.
Ärlighet var en dygd.
Jag minns tydligt hur pappa reagerade när han fick höra att vi kommit på ett sätt att åka buss billigare. Istället för att köpa tur och retur-biljett köpte vi enkelresa med övergångsbiljett, som vi använde för returresan. Övergångsbiljetten var jättebillig och tänkt som en tilläggsavgift för resor över flera zoner.
-Busschauffören vet ju inte varifrån vi kommit, förklarade vi för pappa.
-Det där är att ljuga, sa pappa. På samma sätt som att gå ut ur affären med varorna gömda under jackan. Kassörskan vet ju heller att du har något där.
-Ärlighet är att göra rätt även då ingen vet att man gör fel, undervisade pappa oss.
Idag verkar ärlighet inte stå så högt i kurs. Det som gäller är att rädda sitt eget skinn.
För stunden.
Och sedan skynda vidare som ingenting har hänt.
Det verkar vara barnens sätt att ta sig ut ur knipor men även världens mäktigaste människor ljuger sig skickligt till framgång. Utan att tveka så säger de ett och gör ett annat. Det finns presidenter som levererar 20 000 offentliga lögner men som ändå får 70 miljoner röster för omval.
Personligen tror jag att ärlighet varar väldigt långt. Inte så att man behöver fara runt och berätta sanningen överallt. Men så, att man ärlig mot sig själv (som om någon ser allt).
När jag söker efter sanningen i elevernas prat så brukar jag fråga så här:
-Om det snurrade en drönare ovanför dig hela tiden som filmade allt du gjorde och sade, skulle den filmen visa detsamma som du nyss berättade?
