Så kommer helgen och det suger lite i magen. Alltid när jag känner mig trött och urlakad är det samma sak. Jag ser godis för mina inre ögon. Chokladplattor, lösgodis, hallonsnören, skumgodis, färsk lakrits. Sinnebilden av dem lockar mer än eftersmaken. Om det inte är godis så hör jag bruset från en nyöppnad cokis. Svart bubblande kall dryck. Isbitar. Du vet vad jag menar. Vi är tillräckligt pavlovska på det sättet.
Ingen sockerfylla
I båda fallen får jag en omedelbar kick (även om det heter att något sådant som sockerfylla inte finns). Och i båda fallen får jag nästan alltid en fadd eftersmak i munnen. Det är som ett kort rus och en därpå följande baksmälla. Nej, det här handlar inte om att moralisera. Det är mera en reflektion över mitt förhållande till godis, och hur det har förändrats de senaste åren. Jag menar baksmälla, det låter ju inte klokt, eller hur?
Nedbruten
Jag menar inte mental, jag menar helt konkret. Jag blir ännu tröttare än före intaget. Hur är det möjligt? Det är speciellt tydligt efter sockrad läskeblask. Är det något som kroppen behöver bryta ner och det gör mig trött? Nej, det kan det väl inte vara. Kanske är det ett sug efter mer, att kroppen signalerar att den behöver ytterligare boost. Ärligt talat så vet jag inte, men det är ofta denna reaktion i kroppen som nu för tiden får mig att gå förbi godishyllan och läskeblaskshyllorna. För de är många och fyller utrymmet hela vägen till butikskassan. Jag tänker på efteråt.
Självständiga traditioner
I år har julpyntet kommit fram lite tidigare än vanligt. Antagligen som en reaktion på mörkret (är det extra mörkt i år?) och den fortsatta isoleringen. Julstjärnan i trä från Estland hänger i fönstret. En bukett granris står i tamburen. Och den gröna marmeladen har gjort entré. Visst är det ett konstigt godis? M kallar den äldre människors godis. Jag förknippar den med minnen från barndoms jular, så det ligger säkert något i hennes observation. I mitt SoMe-flöde frågar inflyttade svenskar var i Finland man får tag på skumtomtar, en annan jultradition för många. Om du frågar mig är skumtomtar ett…skumt påhitt. Men, kanske är det inte smaken i sig som är så märkvärdig, det är sammanhanget. Tänk bara på julbordet, mycket av det som hittas där är ganska ordinärt (åtminstone på vårt bord), men de förknippas med så mycket. Föräldrar, eller syskon, eller släktingar, eller barndom, ja du förstår vad jag menar.
Smakminnen
Detsamma gäller för godis. Smakminnen är starka och känns rent fysiskt i kroppen. Julen har (för mig) många specifika smaker som dyker upp i hjärnan (och får munnen att vattnas bara jag tänker på dem). Där har godiset en naturlig plats. Jag tror det har något att göra med att koppla av, koppla loss. Frihet, förknippat med njutning. Som en förberedelse på att gå i idé. Äta upp sig ordentligt, samla på ett lager som skall hålla länge. Den goda smaken av söt efterrätt eller chokladbit som pricken över i.
Så vill jag ha det i år också. Hur kommer du att göra?
