Jag träffade en gång en katt som var enorm. Och när jag säger enorm, menar jag det verkligen. Den var inte storväxt utan helt enkelt ordentligt fet. När jag frågade hur den hade lyckats bli så stor, erkände den att engelsk lakrits var dess stora passion. Engelsk lakrits – hur i fridens namn kommer någon på att ge en katt engelsk lakrits?!?
Nåja, det är förstås för att man vill unna sin bästa vän det som man själv uppskattar. Så gör jag förstås också, men då håller jag mig nog till det animaliska utbudet. Häromdagen när jag tillredde en av mina favoriträtter, kokt tunga av en gräsbetande kossa, torkade jag det kokta skinnet och bröt det i små bitar, vilket blev perfekt hundgodis. När Kaxen känner den doften gör han nästan vad som helst.
Men bara nästan. Inte ens torkat tungskinn får honom att acceptera påklädningen av regnrocken. Han springer inte undan som hans storebror Bruno gjorde. Nej, han förvandlas till en saltstod och kan till synes inte röra på sig. När han försöker ta ett steg viker sig bakbenen under honom och han faller ihop. Först när jag har stått i den öppna dörren en längre stund släpar han sig ut för att granska bedrövelsen.
Om det har regnat så mycket att det bildats en sjö framför trappan, är jag tvungen att brutalt ge honom en liten puff i baken för att få honom att ta skuttet över till den räddande – naturligtvis lika blöta – gräsmattan. Väl där ruskar han lite på sig och sen är allt normalt igen. Efter det traskar han gladeligen genom alla vattenpölar. Han är alltså inte en speciellt känslig hund, bara en remarkabel skådespelare. Och uthållig. Detta skådespel utspelar sig nämligen varje gång han hör prasslet av regnrocken.
Man kan förstås fråga sig om det är nödvändigt att en hund klär sig i regnrock. De flesta hundpälsar tål i själva verket ganska mycket regn. Men ibland är det bara så skönt att inte behöva inleda den stora torkprocessen när man kommer in. Dessutom luktar en våt hundpäls inte speciellt gott.
Det blev jag upplyst om i tidernas morgon då jag ännu jobbade som språklärare och undervisade i franska. Ett avsnitt i läroboken handlade om lukter av olika slag. Bland de mera illaluktande fanns lukten av våt hund uppräknad. Eftersom jag tror på betydelsen av att lära sig med alla sinnen, ”paketerade” jag en mängd lukter och dofter i små burkar och lät kursdeltagarna lukta på dem för att sedan på franska berätta vilken lukt de kände. Ingen tog miste på den lukt som spred sig från tofsen av blöta hundhår, det var definitivt chien mouillé.
Moa
Moa Thors är rektor vid Helsingfors arbis och älskar god mat, hundar, ren luft och fri bildning genom hela livet
