En latinamerikansk vän sa en gång ”Ni är så puritanska där i Norden, ni tillåter er inte att njuta och ta vara på det goda i livet”. Jag har aldrig uppfattat honom som en person med en stor svaghet för sötsaker. Hans godis utgjordes tidigare av många olika, men sköna kvinnor, inklusive hans fru. Helt riktigt har det varit sparsmakat med hans sorts godis i mitt liv. Vad puritanismen för övrigt beträffar, har mina ryska elever lärt mig att ännu mer njuta av godis i olika former när det är födelsedag och fest. Då knusslar man minsann inte med champagnen, rosorna, chokladen, de konstfullt inslagna presenterna eller hyllningarna till det sköna i livet:
Godis är mumsigt, godis är gott
Godis är lyxigt, godis är flott
Godis förgyller, godis förför
Godiset tröstar, tills sorgen upphör
Godis är det som susen på festen gör
När jag började skriva den här bloggen, ville en del av mig förneka att godiset verkligen har en så där stor plats i mitt liv, tills jag fick se mig besegrad av min egen text. Det får gärna finnas någonting gott efter maten som en liten extra bonus eller krona på måltiden. Godiset måste inte då nödvändigtvis vara choklad eller lakrits, även om det förekommer rätt ofta hemma hos oss. Lika gärna kan det vara en skål med blandade nötter, lite frukt eller en skiva rostat bröd med honung på. Just nu har vi många goda honungssorter i små söta glasburkar, tack vare vår utbytesstudent från Italien. Med hennes närvaro i huset, har vi inlett en angenäm smakresa i honungens värld med inslag av kastanj, lind, tusen blommor, nötter och skogsbär.
I skrivande stund sitter jag och avnjuter lite dadlar, en vana jag delvis fått av min mamma, men kanske i ännu större utsträckning, av mina elever från Mellanöstern. Det är också mina elever från Mellanöstern som lärt mig att verkligen uppskatta baklava, som jag tidigare fann alltför söt och sliskig. Men en eller två små bitar bakade hemma med kärlek är en underbar efterrätt som bara smälter i munnen. Till det kan man med fördel avnjuta en kopp starkt, svart te, kryddat med kardemumma. Eller varför inte svart te med saffran? Det lär vara bra för hjärtat dessutom.
Allmänt taget skulle jag helst inte vilja avstå från godis helt och hållet, men jag kan tänka mig att byta ut det sockriga till någonting sundare, med tanke på mitt eget fysiska välmående. Jag kan rentav tänka mig att avstå helt och hållet från choklad om så skulle behövas.
Min latinamerikanske vän har alltså gett avkall på sitt godis, medan jag själv är helt oförmögen att följa hans exempel när det gäller mitt absoluta favoritgodis: För vad är väl bättre än en middag i glada vänners lag? Fylld med flödande tankeutbyten, skratt, musik och sång tills långt inpå natten? Det om något är särskilda praliner ur en sällsynt vacker ask, omöjliga att någonsin avstå ifrån helt.
