Lära för livet eller lära av livet?

Liselott

Sympatiska svårigheter

30 okt , 2020, 09.08 misansundback

 

Under min korta tid som doktorand har jag hört många skräckhistorier om svåra faser i resan mot en doktorsavhandling. ”Jag drömde mardrömmar om texten jag skickat iväg”. Eller ”min puls stiger och jag blir kallsvettig då jag tänker på att jag en dag ska disputera och alla ska höra mig”. Eller ”en vecka i sträck låg jag på soffan och fick inget gjort efter alla isande kommentarer.”

Men istället för att ha blivit avskräckt har jag blivit lättad. Tänk att hen också har gått igenom alla dessa faser och nu ändå har kommit vidare och skrivit avhandlingen klart. I jämförelse med mina tidigare jobb tycker jag det har varit mera öppenhet kring utmaningarna – utbrändhet, hopplöshet, återvändsgränder, nekande svar från tidsskrifter, obeviljade forskningslov.

Kolleger är öppna kring sina olika faser i processen och delar med sig av dem. Och alla verkar ändå vara i samförstånd kring att det är resan, läroprocessen som är så givande och får vara både utmanade och svår. Nog kommer de flesta ändå att komma fram, om inte till en doktorsexqmen så till ett annat mål.

Speciellt såhär i oktobermörkret tycker jag det är sympatiskt med svårigheter. Vi har alla bättre och sämre tider, varför inte dela med oss av dem och samtidigt stärka andra? Det hjälper oss alla att växa.

Läs också

Kommenteringen är stängd.