Lära för livet eller lära av livet?

Johanni

När allt blir grönare

27 okt , 2020, 11.10 Johanni

 

Det är spännande att möta en tidigare version av sig själv ibland. Det där med tid är något jag inte riktigt lyckas förstå, den känns så flytande. Som att å ena sidan går den mycket fort, åren svishar förbi, å andra sidan känns det som att vissa saker, tankar, människor har funnits för alltid i mitt liv. Så när jag hittar den här bloggtexten från 2014 är det en nyttig påminnelse om hur saker utvecklas, och också ibland om tidens gång.

Tillbaka till 2014

”Bono sa…

Det började med ett infall. Jag tror det var något Bono sa, nånstans för länge sedan. Den mannen är ju lite överallt och säger lite vadsomhelst, allt ska nog helst tas med en nypa salt, men det här fastnade. Om det nu var han som sa det vill säga.

Det kan ju ha varit Morrisey också.

Det handlade om köttfria måndagar. Att en dag i veckan laga vegetariskt. Jag nappade, och höll på en tid. Det kändes bra. Jag kände mig nyttig, och delaktig i en (ganska tystlåten och stillsam) rörelse.

Jag fattar att världen inte blir bättre av en sån liten enskild handling. Lika lite som krigen i Syrien eller på Krim slutar för att jag går ut på gatan och demonstrerar.

Men gör den handlingen å andra sidan skada?

Nej, jag tycker inte det. Hellre en liten handling än ingen alls väl?

För det är just vad det handlar om. En symbolisk akt. Ett statement. Att det ibland blev himla gott också såg jag som en bonus.

Nånstans på vägen föll jag av. Slarvade. Förklarade det hela för mig själv med att jag inte hinner. Att det ju egentligen inte spelar någon roll.

De goda föresatsernas väg

Det heter att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Jag antar att det betyder att det inte räcker med att säga att man vill, man måste göra också.

Jag undrar on inte vägen till himlen också är kantad av goda föresatser. Folk som säger att de vill, som kanske försöker, för att sedan sluta.

Man måste väl våga försöka, även när det finns en risk att man misslyckas?

Jag tycker det värsta av allt är likgiltigheten. Att inte göra något alls.

Få saker är dessutom slutgiltiga.

Jag har för länge sen lärt mig att vissa saker tar tid. De är Processer, som rullar framåt enligt en egen tidsaxel.

Därför blev jag inte hemskt förvånad när jag märkte att vi börjat med gröna måndagar för en tid sedan igen. Nu planerar vi dem emellanåt tillsammans. Jag gör mig omaket att gå till stans enda riktiga vegetariska lunchresturang (åtminstone i centrum) på måndagar, och jag njuter. Det är så gott. Det är inte svårt att göra statements som smakar så här gott.”

Ombytta roller

Så tänkte jag 2014. Och vad har hänt sedan dess? Jag har fortsatt på den gröna linjen. Först blev det ombytta roller, så att vi hade en köttätardag i veckan. Sen försvann också den, och nu är vi nästan helt vegetarianska. Det är en omställning, och det har tagit tid. Men det är inte särskilt svårt, eller en uppoffring. Det är inte heller (tycker jag) för att vi ska kunna känna oss bättre, smartare eller förmer än andra. Det smakar helt enkelt godare. Och jag känner att jag mår bättre.

Nu undrar jag dels vad för övriga små tidsdokument som kommer att ploppa upp på min skärm/i mitt liv, och också lite om hur jag kommer att tänka kring detta om säg tio år.

Läs också

Kommenteringen är stängd.