Lära för livet eller lära av livet?

Siv

Morgondrama

19 okt , 2020, 07.44 Siv Ekström

 

Ett pålitligt hösttecken är att rådjursjakten är i gång. I september sitter jägarna i sina jakttorn och det blir lite extra spännande att rida ut på tur i skogen när man ser ett huvud sticka upp i något av tornen. Är det säkert att de ser skillnad på fuxfärgade islandshästar och rådjur i exalteringen över att kanske fälla ett djur? OK, vi har reflexvästar på oss och det är väl ett tecken som alla jägare förstår(?). Dessutom skjuter de inte in i skogen utan väntar att rådjuren kommer ut på åkrarna för då har de chans att få sikte på dem. 

I oktober börjar drevjakten. I vår by sker den på söndagarna och ska vi ut och rida då ringer vi bara till en av jägarna och får reda på i vilket hörn av byn de håller på. Som i går på söndagen. Då fick vi veta att de jagade längst norr i byn och efter lunchen skulle de hålla till i öster mot Lumparstranden. OK, vi valde stigar och vägar i söder och behövde inte bekymra oss varken om att störa jägarna eller hamna i fara.

På lördagsmorgonen hörde jag något som lät som om någon annan var i fara. Förargligt att stiga upp så tidigt som kvart före sex när det är lördag och det skulle finnas alla chanser till en sovmorgon. Men när det blir för tråkigt att ligga och försöka somna om är det lika bra att gå upp. Jag satte mig vid datorn och tänkte pyssla litet när jag blev varse konstiga ljud utifrån. Ett skri som av en mås följdes av skällanden och grymtningar som lät ömsom som en hund, ömsom som en gris. Det var förstås beckmörkt ute så det hjälpte inte så mycket att öppna dörren och sticka ut huvudet för att få en aning om vad det handlade om. Ljuden återkom med olika mellanrum. Kunde det vara ett rådjur? ”Brräääh” lät bekant – sådana utrop kan få en ovan att förskräckt springa in i sommarstugan en kväll i augusti, för det låter nästan som en människa i färd med att bli mördad. ”Men det är bara rådjur”, brukar jag förklara för gäster som ska sova i stugan. Men kan faktiskt rådjur skälla som hundar och grymta som grisar? Och vad är det där måsliknande ljudet som ylar till mellan grymtningarna? 

När det började ljusna beslöt sig min man för att gå ut och titta vad det kunde vara. Det dröjde inte länge innan han ringde mig med förklaringen och bad mig ringa grannarna snett över vägen. Det visade sig att ”måsen” var ett rådjurskid som fastnat mellan spjälorna i grannarnas staket. Kidet kunde inte komma varken framåt eller bakåt och klagade förstås högljutt, På en annan granntomt stod modern, dvs rådjursgeten, och ropade alla läten som hon kunde komma på. Hon sprang förskräckt längre bort när en människa visade sig, men fortsatte med sina rop. 

Jag väckte upp grannarna med mitt telefonsamtal, men de kom snabbt ut beväpnade med en hammare, slog loss ena staketspjälan och killingen rusade iväg som ett streck. Vi utgår ifrån att get och kid återförenades genast även om det inte gick att se, än mindre fånga på bild. Grannfrun hade tyckt sig skymta ett sår på sidan av det lilla kidet som säkert hade försökt att med alla krafter komma loss. 

Tänk vad kidet måste ha blivit förvånat av att plötsligt fastna i staketet – den där vägen hade det säkert slunkit igenom många gånger sedan i somras under de nattliga räderna i trädgårdarna i byn. 

Siv Ekström, rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn 

,

Läs också

Kommenteringen är stängd.