Så går ännu en vecka. Svish. Jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Jag minns inte riktigt vad jag har gjort. Ibland har jag tänkt att det är så det skall vara. Att livet skall levas, inte oavbrutet dokumenteras, paketeras eller visas upp. Och det stämmer att en kreativ vecka med mycket intryck, många upplevelser och ett par intensiva ögonblick är sig själv nog. Den fyller upp tillvaron och behöver inget mer.
Alla veckor är inte sådana. Ibland är det segt och motigt att komma ur sängen, att ta itu med den långa att-göra-listan. Hjärnan är någon annanstans, ögonen distraheras hela tiden av SoMe. Resten av kroppen knarrar och knorrar. Det är uppförsbacke, helt enkelt. De tråkiga sakerna, som att bokföra kvitton och sånt, hamnar längst ner på listan, och blir därför ogjorda. Tyvärr försvinner de inte, utan väntar på en ännu längre lista nästa dag, nästa vecka, nästa månad.
Att kunna bolla med alla dessa krav, förväntningar och egna drömmar är ett oupphörligt jonglerande. Det tar inte slut. Jag kommer aldrig i mål.
Ibland känns det i sig tungt.
Ibland känns det lugnande. Inget att stressa för, jag blir ju ändå aldrig klar!
Ylande hund
Utanför fönstret vandrar solen över himlen, oavsett vad jag gör. På eftermiddagen värmer den ännu så mycket att jag måste öppna fönstret. Tomma bussar kör förbi. Varje granne som väsnas i vår trappa hälsas högljutt och länge av vår ylande hund. Mestadels är det ändå tyst i coronavardagen. Vi lever i en tid av undantag som aldrig verkar ta slut. Jag ser på klockan och det har gått fem minuter. För att gå så snabbt kan den vara oväntat trög ibland, tiden.
Jag vet inte om jag nånsin kommer lära mig att hantera, eller förstå, tid. Jag går igenom gamla papper då vi städar på vinden (Coronaisoleringen leder till oväntade ryck av udda aktivitetsbehov, har jag märkt). Hittar små lappar, gamla fickkalendrar, korta textsnuttar, foton, kassetter. Och det känns inte som igår, men inte heller som att jag återser saker som hände för 30 eller 40 år sedan. Det går helt enkelt inte riktigt in i huvudet.
Gult guld
Vi går ut i solen och promenerar längs stranden i Tölö. Hösten är som vackrast, allt är gyllene och luften är friskt klarkall. Efter en kakaopaus vid eldstaden i Café Regatta och det planlösa strosandet saktar pulsen ner, jag känner mig avslappnad. Att vara uppe i varv med allt möjligt samtidigt och parallellt blir lätt ett bestående tillstånd. Det är också svårt att ens själv se det när man är mitt inne i det.
Som tur är hjälper en promenad ofta. Andra sinnen tar över, den fysiska närvaron ökar. Igen känner jag att det räcker så. Just det här årets oväntade isolering ger perspektiv på tillvaron. På ett sätt har takten slagits av, miljöombytena är färre, den stress som en ständig förflyttning för med sig har försvunnit.
I dess ställe har andra stressmoment klivit fram. Kanske är det med stress som med makt, när det uppstår ett vakuum kommer det något nytt i dess ställe, något som vill ta över, och som det är svårt att motstå. För trots allt är stressen så välbekant, en sån djupt integrerad del av rutinerna, att utan den känns många saker konstiga.
Veckan lutar allt mer mot veckoslut. Jag ser för mig tända ljus, lite gott rödvin, gula löv utanför fönstret. Och inga att-göra-listor på några dagar.
Vad skönt det skall bli, tänker jag.
Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.
