Lära för livet eller lära av livet?

Moa

Kan Du göra en bensträckare?

28 sep , 2020, 08.00 Moa Thors

 

På min morgonpromenad denna sommarvarma söndag kommer det en bil emot mig på den annars öde vägen. Just när den åker förbi höjer föraren handen till en hälsning och jag hälsar tillbaka, även om jag inte ser vem det är. I samma stund inser jag att föraren inte alls har hälsat på mig utan bara dragit ner solskyddet. Och hur reagerar jag på den insikten? Jo, jag känner mig fånig för att ha hälsat på en okänd person. I nästa sekund måste jag le åt mig själv – varför skulle jag behöva känna mig fånig för den skull, det var väl ingen katastrof! I själva verket är det ju bara trevligt med människor som hälsar på varandra.

Det talade vi om så sent som i fredags på en fortbildning om diversitet och välbefinnande i klassen/arbetsgemenskapen. Ett litet hej till både kolleger och kursdeltagare kan betyda mycket. Det visar att vi ser den andra och inkluderar hen i en gemenskap.

Men det handlar inte bara om ett litet hej, det handlar också om vår övriga vokabulär som i hög grad speglar de normer vi omgärdas av och har tagit till oss. De sitter förvånansvärt djupt utan att vi själva är medvetna om dem. Vi tänker och handlar automatiskt utgående från vårt eget perspektiv. 

Kursledaren berättade hur hon själv gått i fällan trots att hon jobbar med de här frågorna dagligdags: På ett seminarium hade hon bett alla stiga upp och ta en liten bensträckare. Efter seminariet blev hon uppmärksammad på att två i publiken satt i rullstol. Hur roligt kändes det för dem månntro?

Fyra kvinnor ligger på rygg i Arbis gymnastiksal och sträcker ena benet upp i luften.
Det var kanske inte riktigt den här typen av bensträckare som kursledaren syftade på…
Foto Nina Taylor

Naturligtvis menade hon inget illa med sin bensträckare men det oaktat exkluderade hon dem ur gemenskapen. Det finns säkert mera kränkande situationer än den här för personer som sitter i rullstol, men det är ingen ursäkt. Varje liknande situation gör förmodligen att känslan av utanförskap växer. Helt i onödan. För om vi bara tänkte efter lite, kunde vi lika gärna säga att vi tar en paus. Punkt och slut. Då behöver ingen känna sig utanför. 

Moa

Moa Thors är chef för den fria bildningen och gymnasieutbildningen vid sektorn för fostran och utbildning i Helsingfors stad.

, , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.