Sedan pandemin blev ett faktum har vi vant oss vid att tillbringa en hel del tid vid en skärm med svarta rutor i samspelet med andra människor. Vi har redan i många års tid skrivit snabba, spontana meddelanden på olika sociala medier till varandra. På Instagram och Facebook publicerar vi flitigt bilder ur våra liv.
Då vi befinner oss bakom den svarta rutan, kan vi tycka att det är rätt skönt att sitta i nattkläder med otvättat hår, gå och koka en kopp te vid behov och ändå vara med. På de bildorienterade sociala medierna åter, väljer vi de bilder som visar oss så som vi själva helst vill bli sedda.
I det fysiska mötet med andra och i videosamtal där vi har bilden på använder vi vår röst, våra ord och vårt kroppsspråk. Därmed förmedlar vi också mer av vår egen osäkerhet, entusiasm eller irritation. Vårt kroppsspråk avslöjar omedvetna aspekter av oss vare sig vi vill det eller inte.
Vilka kanaler vi än kommunicerar genom, står vi med jämna mellanrum inför konflikter och missförstånd med andra. Förklaringen ligger ofta i hur vi har det med oss själva. Det samma gäller även då vi väljer att ha kameran avstängd under ett videomöte eller då vi väljer vilka bilder vi publicerar på oss själva. Vårt krav på effektivitet i vardagen, tillsammans med de oändliga impulserna från internet, gör oss rastlösa och ofokuserade.
Som tur kan vi alltid påminna oss själva om att våga lyssna inåt med respektfull och medveten närvaro i nuet. Ju oftare vi minns och vågar det, desto mer frigör vi energi för mer uppbyggande åtaganden än att lösa konflikter som uppstått på grund av att vi bara rusat fram i vardagen. Därtill vågar vi förmodligen också oftare visa upp vårt otvättade hår och vår egen osäkerhet. Två aspekter på vår ofullkomlighet som likväl gör oss fullkomliga som de vi är i samspelet med oss själva och andra.
