-Jag tycker att vi ställer till med cirkus, utbrister jag en dag i personalrummet.
Vi håller på med läsårsplanen och det vilar ett slags svårmod över hela situationen. Tiden är osäker och framtiden känns mörk. Alla gör sina uppgifter men vi skapar inte nytt. Det finns bara gamla idéer och just nu känns de tryggast.
För ingen vet hur det blir med någonting.
Trots ett långt sommarlov är många trötta redan vid skolstarten. Våra annars så kreativa och inspirerande planeringsmöten förvandlas till nödvändiga fåordiga arbetsmöten över nätet. Vi orkar inte planera för framtiden. Den pirrande glädje som jag brukar känna i början av varje nytt läsår infinner sig inte.
Jag är frustrerad och känner mig vilsen.
Vi gör ändå skolans evenemangskalender. Den består främst av trygga och säkra evenemang. Inga detaljer, inga vilda planer. Inga luftslott. Bara det obligatoriska som under alla omständigheter går att ordna, eller ställa in om så krävs.
Stämningen känns tung. Vi sitter alla i samma båt som börjat läka och vårt uppdrag har blivit att förbereda oss för oväder. Att snabbt reparera båten och se till att den håller även för nästa storm.
Uppfylld av denna tungsinthet utbrister jag alltså i personalrummet att vi borde ordna cirkus. Ute på gården, med elever som uppträder. Kanske ett stort tält. Popcorn. Musik. En clown och ballonger!
Idén är inte speciell. Alla skolor har väl någon gång ordnat cirkus. Vi med.
Men aldrig har cirkus känts viktigare än i år. Alla förberedelser, allt engagemang. Ett gemensamt mål som lyfter. En punkt som vi rör oss mot, med glädje, kreativitet och iver.
Vi behöver se bortom nuet och modigt blicka framåt.
Vi måste se ljuset i mörkret. Vi måste ingjuta hopp.
Nu om någonsin behövs det cirkus.
